Annie Lööf växte med uppgiften, till en stor tillgång för det som finns kvar av anständighet och saklighet i svensk politik. När hon nu ger upp som partiordförande kan de radikalt antiliberala ha mest skäl att glädjas.
Det har med åren blivit mer stadga och konsekvens i Centern, vad gäller ekonomisk politik i stort och försvar för frihetliga värden när dessa hotas internationellt och i Sverige. Inget av detta har förut varit självklart i Centerpartiets utveckling.
Dragen av populistisk missnöjesagitation, försvar av regleringar och misstänksamhet mot frihandel var tidigare starka. Detta var det dominerande så sent som de år då Centern under Olof Johansson bekämpade den stora skattereform 1989-91, som haft avgörande betydelse för Sveriges goda ekonomiska utveckling.
Det Annie Lööf vidareutvecklade hade andra påbörjat. Viktigt var vägvalet att stödja EU-inträdet, Likaså den omsvängning som Karl-Erik Olsson – jordbruksminister och senare EU-politiker – genomdrev i synen på lantbrukets plats i marknadsekonomin.
Anslutningen till den liberala gruppen i EU var till att börja med, liksom med det finländska Centerpartiet, inte helt trovärdig. Men det har ändrats. Under Annie Lööfs tid har Centern varit en stabil medlem i den internationella liberala kretsen.
Om det blir bestående återstår att se. Det som för ett par år sedan – åtminstone tills vidare – knäckte den idémässiga ryggraden i tidigare Folkpartiet Liberalerna var trycket från de borgerliga intressen som satt en klasslojalitet.över allting annat. Denna har kommit till uttryck i undergiven följsamhet mot Moderaterna – och i försvar av sådana privat- eller företagsekonomiska intressen som står i konflikt med liberala ideella värden och liberal ekonomisk politik.
Samma tryck har riktats mot Centern. Näringslivshögerns kansliradikaler har samkört med SD-högerns nätsoldater och alternativmedier. Det har Annie Lööf fått känna av på ett mycket påtagligt och direkt hotfullt sätt.
En annan faktor är att Centern under Maud Olofssons tid fick närmare band till andra slags företagsorganisationer än skogs- och lantbrukets. Centern är ett av de partier där det hos medlemmarna finns en stor samlad erfarenhet av mindre företags verklighet.
Men det har i en del frågor medfört bindningar till lobbyorganisationer i främst servicesektorn, vilka försvarat en del särbehandlingar i skattereglerna – som 3:12-reglernas omvandlingar av reella arbets- till fiktiva kapitalinkomster. På liknande sätt har det varit med bolagsskolors utnyttjande av luckor i regelverken. Likaså med alkoholbolagslobbyns försök att med påstådda "gårdsbutiker" bryta ned Systembolaget.
Dessa solkiga fläckar ändrar ändå inte att Centern – både i den ekonomiska politikens huvuddrag och i försvaret av det öppna samhället mot den internationella vågen av militant högerpopulism – blivit en kraft som gjort nytta. Lööf och andra i Centern borde ha anförtrotts viktiga poster i en regering.
Även som gediget, men realistiskt och konstruktivt, landsbygdsparti har Centern bevarat en överlägsen trovärdighet – gentemot sådana slagordsposörer som SD och KD.
Vad som nu kan bevaras efter valbakslag och partiledaravgång är osäkert. Men när andra partier gått så allvarligt vilse är det av stor vikt att Centern låter bli att följa dem i spåren.