I verkligt mörka kapitel i länders historia – Tysklands inte minst – är kollektivt anklagande, en uppvigling mot hela folkgrupper, ett återkommande tema. Nazisternas folkmord på judar – Förintelsen – visar vad det ytterst kan leda till.
Nynazister och andra som försökt bereda väg för den radikala högerextremismens återkomst har ofta försökt förneka den historiska sanningen. Det hörde till bakgrunden då det lagstiftades mot hets mot folkgrupp.
Men har tillämpningen av Tryckfrihetsförordningens och Brottsbalkens paragrafer om hets mot folkgrupp blivit för svag för att kunna hindra att förnekande av Förintelsen används i hetspropaganda? Justitieminister Morgan Johanssons (S) verkar mena det. Regeringen förbereder en parlamentarisk utredning om eventuell lagskärpning.
Justitieministern skrev otydligt om det på Twitter. Ville han ha det slags paragraf de har i Frankrike – en särskild straffbestämmelse mot förnekande av Förintelsen? Sedan sade han dock: ”Den som förnekar att Förintelsen har ägt rum och driver propaganda i den riktningen … ska kunna åtalas för hets mot folkgrupp”.
Men så är det ju redan. Skälet för att utvidga hetsbrottet finns då inte. Förnekandet brukar ju ingå i antisemitisk propaganda. Sådan är straffbar, inom ramar som sätts av främst Tryckfrihetsförordningen. Att brottet skett med uppsåt måste styrkas. Det är inte en åsikt som förbjuds, utan handlingen att hetsa. Att Förintelsen ägt rum är för övrigt ingen åsikt, utan ett historiskt faktum.
Hets mot folkgrupp är inte ärekränkningsbrott, utan brott mot allmän ordning. Paragrafen kom till som skydd mot det allvarliga hot mot frihet och demokrati som rasistisk och liknande hetspropaganda visat sig vara.
Åtal kan bara väckas av Justitiekanslern – där Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen gäller – respektive allmän åklagare vad gäller demonstrationer eller hets på nätsidor utan ansvarig utgivare. Här berörs viktiga element i svenskt tryckfrihetsskydd, som det är angeläget att slå vakt om.
Lagtext om brott skrivs dessutom i Sverige alltid med generell verkan för likartade fall – inte så att folkmord eller hets bedöms olika beroende på vad slags extremister som är i farten. Utredningsdirektiv får inte öppna för glidningar.
Det kan dessutom ifrågasättas om lagändring kan få nämnvärt mer verkan än nu gällande lag, just vad gäller förintelseförnekandet. Näthetsen på internet flödar över av antisemitism och annan hets mot folkgrupper, ett ganska vanligt inslag i radikal högers propaganda. Men de ledande på det hållet har lärt sig att använda omskrivningar och antydningar.
I Ungern gör den radikala högern – svenska SD:s hyllade ideologiska kamrater – landet till en enpartistat utan fri press. Där riktas flagrant antisemitiska statliga plakatkampanjer mot EU eller mot den demokratifrämjande mecenaten George Soros. Men sådant som att förneka att gaskamrarna fanns, det undviker de.
Mot den grövsta näthetsen kan annat än en ändrad hetsparagraf göra mer verkan: Mer åklagarmöda. Samt mer möjlighet att få fram gärningsmännen bakom hotelser, ofredanden, uppvigling – eller hets mot folkgrupp.
Tryckfrihetens skydd i Sverige är byggt på ett juridiskt ensamansvar. Men vad gäller näthetsen har det blivit något annat. Det är nu i praktiken hetsen som skyddas, av ingenansvar.