Den idén har på senare år blivit populär hos många europeiska politiker. Det är också i den riktningen som tongivande makthavare i EU vill gå med EU:s gemensamma flyktingpolitik. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har länge velat skifta fokus från gemensamt europeiskt mottagande av asylsökande till ”skydd av EU:s gränser”, som är den vanliga beteckningen på åtgärder för att hindra människor på flykt att nå Europa.
Det är inte svårt att se problemen med sådana lösningar: Det står inga länder i kö för att få inrätta asylcenter på sin mark. För att ändå förmå stater att gå med på detta krävs mycket EU-pengar till odemokratiska och korrupta regimer. EU:s yttre gräns flyttas då till Nordafrika och Mellanöstern. Men det finns inga möjligheter för EU att garantera att länderna inte begår övergrepp och bryter mot asylrätten, när de ska kontrollera hur många människor som kommer till de tilltänkta asylcentren.
Den som inte accepterar invändningarna ovan kan studera verkligheten. Australien tillämpar redan en variant av detta system. 2013 inledde landet ”Operation Sovereign Borders”. Den innebär att personer som kommer till landet med båt för att söka asyl sänds till flyktingmottagningscenter i de närliggande staterna Nauru och Papua Nya Guinea (ön Manus) med vilka Australien har avtal.
Där görs asylprövning. Australien har dock sagt att man inte kommer att ta emot någon person därifrån som bedöms ha behov av skydd, vilket betyder att människor hålls i förvar på obestämd tid.
Människorättsorganisationer, FN och flera medier har rapporterat om svåra förhållanden i dessa läger, bland annat sexuella övergrepp och otillräcklig vård. FN:s specialrapportör har kallat behandlingen av asylsökande inhuman och förnedrande.
Dagens Nyheter återrapporterade på fredagen uppgifter i Washington Post om att asylsökande barn i Nauru har drabbats av depression och uppgivenhetssyndrom. Självmordsförsök har förekommit.
Är det sådant som är att vänta på tilltänkta asylcenter utanför EU:s gränser? Nej. Det vi kommer att få se där lär vara värre. Det antal människor som söker asyl i Europa är betydligt större är de som försökt ta sig till Australien även före 2013.
Nauru och Papua Nya Guinea är sköra, men ändå demokratier. Det kan inte sägas om de länder som har förekommit i den europeiska diskussionen: Turkiet, Marocko, Algeriet, Libyen och nu senast Egypten. Tunisien är det enda undantaget – en nybliven demokrati.
Någon motsvarighet till Australiens totalvägran att ta emot flyktingar som kommer irreguljärt finns ännu inte i EU. Men oviljan är påtaglig. Det betyder att EU-länderna kommer att sträva efter att hålla nere det antal människor som slussas till EU via de tilltänkta mottagningscentren. Det görs genom att vägarna till centren täpps till, förhållandena i lägren görs obekväma, asylskälen bedöms restriktivt, eller troligtvis allt detta kombinerat. Det är recept för humanitära katastrofer.