Den utrikespolitiska debatten i riksdagen brukar ha sina skarpa replikskiften, så också den på onsdagen. Men det förändrar inte ett grundläggande förhållande: Det råder en bred politisk enighet om de stora linjerna i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.
EU:s positiva betydelse för Sveriges röst i den internationella politiken. Vikten av den transatlantiska länken – Europas särskilda relation med USA. Det militära samarbetet med Nato som stärker vårt försvar och fyller våra försvarsåtaganden gentemot våra grannar med innehåll. Biståndet som ett viktigt verktyg för vår solidaritet med människor i andra länder.
Det mesta av politiken på dessa områden kan samla minst sex partier, när alla väl har slipat av sina kanter och klargjort sina prioriteringar. Det är en styrka och gör den svenska politiken stabil över tid.
Men bra kan bli bättre. Den svenska alliansfriheten borde tonas ner för att rimma bättre med Sveriges löfte att bistå ett EU-land eller ett nordiskt land vid händelse av angrepp. Till bilden hör också att vi har ett nära militärt samarbete med Nato. Nu lyfter utrikesdeklarationen fram alliansfriheten som en tillgång, vilket ger ett motsägelsefullt intryck.
Sverige måste vara en starkare röst för en tuff EU-linje mot den ryska regimens aggressioner mot andra stater och mot dess förtryck mot oliktänkande på hemmaplan. Regeringen bör sluta tassa på tå i EU-kretsen utan säga högt och ofta att den ryska naturgasledningen Nord Stream 2 måste stoppas.
Och det är, åter igen, fel att den fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak har försvunnit ur utrikesdeklarationen sedan den rödgröna regeringen tog över. En årlig påminnelse i det viktigaste utrikesdokumentet hade visat att Sverige ger Dawit Isaak högsta prioritet.
Men vid sidan av de breda linjerna finns det ytterligheter. De tydligaste står Sverigedemokraterna för, vilket drogs fram under onsdagens debatt. Det handlar inte alltid om utrikespolitik i strikt mening men väl om SD:s internationella allianser och syn på demokrati.
Fredrik Malm (L) pekade på SD:s partitidnings hyllningsartikel till stormningen av den amerikanska kongressen 6 januari. Markus Wiechel (SD) ryckte i debatten ut till försvar för extremistsajter som stängts av från Youtube, Twitter och Facebook. Han uppmanade regeringen att göra något – som vanligt oklart vad – för att förhindra att privata företag som är rädda om sina varumärken håller rent.
SD:s talesperson påmindes också om sitt partis relationer till den ungerska regimen, SD:s uppmaning att dra in bidrag till Civil Rights Defenders för organisationens kritik mot Viktor Orban och partiets underblåsande av antisemitiska konspirationsteorier om George Soros.
Så även i svensk utrikesdebatt finns det å ena sidan oenigheter, å andra sidan en motsättning som bör sättas på ett högre plan. Gränsen mot högerradikalism måste hållas.