Judehatets historia skrivs fortfarande. Det ser inte bara ut som förr utan tar sig i uttryck i nya och olika former. Antisemitismen finns i en del mellanösterndiktaturers propaganda. Även här i väst finns detta gift. På hathögerns nätfora i synnerhet. Men ibland även i svenska klassrum.
I veckan kom en rapport från Stockholms stad. I den har förekomsten av antisemitism i kommunens grundskolor och gymnasier undersökts. Det är obehaglig läsning. Rapportförfattaren gör inga anspråk på att ge en bild av hur utbredd antisemitismen är i samhället, eller skolan i Sverige i stort. Inte heller om den ökat eller minskat över tid – det finns andra studier som tittar på sådant. Bland annat är förra årets rapport från Levande historia på området värd att läsa.
Utredningen från Stockholm ger däremot en ögonblicksbild av hur antisemitism kan uttrycka sig i skolor. Detta är en av få sådana rapporter. Förra året gjorde Malmö stad en liknande, som av goda skäl fick viss medial uppmärksamhet. I den var det en tragisk bild som växte fram. Och även om resultatet från Stockholm ser annorlunda ut, och inte verkar vara lika illa som det från Malmö har skolorna där saker att göra. Även skolor på andra håll, som här i Sörmland har skäl att fundera på vad det finns att lära från dessa rapporter.
Av de 5 351 lärare som svarat på Stockholmsrapportens enkät har en del hört elever tala nedsättande om judar. De judiska elever som intervjuats ger en bild av hur de känner sig tvungna att dölja sin judiska bakgrund för att undslippa trakasserier, mobbing eller allmänt obekväma situationer. Barnen berättar även hur de fått höra hur andra elever använt ordet ”jude” som skällsord för ”girig person”. En typisk antisemitisk nidbild. Det har även förekommit att elever heilat i skolmiljöerna och ristat in eller ritat nazistiska symboler på skolbänkar eller klädhängare.
Den sortens beteende hör inte hemma i skolan eller det övriga samhället. Barn ska givetvis inte behöva utstå rasistisk mobbing eller trakasserier av någon sort. I synnerhet inte på grund av andras förvridna föreställningar om judar. Ska elever klara av sin skolgång behöver de känna sig trygga i skolan – dessutom finns det välgrundade skäl att inte låta judehat och ofta medföljande konspirationsteorier spridas obehindrat bland unga.
När den här sortens antisemitiska tankegods och beteende dyker upp i klassrummet eller på rasten, behöver lärare kunna hantera det där och då. Saknar lärare verktygen för det ska de skaffa dem. Rektorer behöver även backa upp dem.
Det behövs samtal med barnet som betett sig illa och dess föräldrar för klargöra det oacceptabla. Barn kanske inte alltid vet bättre, men deras föräldrar borde det. Är det deras åsikter barnen upprepar, eller har de fått någon annanstans ifrån? I detta kan föräldrar och lärare hjälpas åt. Särskilt svårt blir det om föräldrarna försvarar eller urskuldar sitt barn beteende.
Dessutom: Som undersökningen visar är det inte alltid säkert att lärarna har kunskapen att identifiera vad som är antisemitism. Enligt rapporten förminskar en del lärare dessutom farorna med antisemitiskt tankegods. Kan dessa lärare inte skilja på sina slirande åsikter och sitt uppdrag blir det inte bra. Det är svårt att komma runt. Men svaret kan främst vara kunskap, mer kunskap och åter mer kunskap.