Fortsätter det att låta i politiken som under vintern och våren, och nu i Almedalen, ges väljarna inte en hållbar och riktig bild av ekonomin de kommande åren. Det är alltför vanligt med en blandning av osaklig svartmålning av Sveriges ekonomiska utveckling och vårdslös löftespolitik – inriktad på att dela ut köpkraft eller hindra alla skattehöjningar, oavsett vilken skatt det gäller.

Fördyringen som drabbat oss det gångna halvåret sänker för en tid framåt reallönerna. Men det motsvarar bara en mycket liten del av den nästan oavbrutna ökningen av svenskarnas köpkraft under 25 år. 

Kompensation ur statskassan för dyr energi ska inte vara huvudinriktningen, utan en fortsatt aktiv strävan att frigöra oss från fossilberoendet och minska riskerna i framtiden.

Kostnaderna för försvar och äldrevård, som ofrånkomligen kommer att öka snabbt, handlar främst om att anställa och behålla personal, och vad gäller försvaret även om materiel. Sådant kräver skattepengar, även om det samtidigt går att bli av med en del andra statsutgifter. De moderata försöken att utlova billigare motorbränslen och samtidigt påstå sig inte vilja ändra några andra skattesatser uppåt är inte ekonomiskt trovärdiga.

En del ledande socialdemokraters dunkla tal om något slags ”värnskatt” är enbart missriktat och blir negativt för välfärd och statsfinanser ifall det visar sig gälla en höjd inkomstskatt på arbete. 

Det som är viktigt är tvärtom, att finansiera ökade utgifter med andra slags skatter och med besparingar, men samtidigt hålla ner skattebördan på arbete – och ha likvärdiga villkor för lönearbete och företagares arbete. Samtidigt ska trygghetssystemen fungera så att även de främjar arbete.

För att ha statsfinanserna i ordning skulle det behövas parlamentariska majoriteter som kan hålla ihop om detta. Några sådana är nu inte i sikte. Magdalena Andersson har inget sådant stöd från Vänsterpartiet. Att Ulf Kristersson påstår sig ha en handlingsduglig och samlad majoritet av fyra partier är minst lika ihåligt.

Det kan påminnas om vad det parti som Kristersson bygger hela sin strategi på presterade för mindre än två år sedan. Då föreslog SD i riksdagen en snabb och stor utdelning av pengar att handla för, till alla i landet utom utländska medborgare, med hela 92 miljarder kronor på ett bräde, utan hänsyn till om man hade hur mycket arbete som helst eller var illa drabbad av pandemin.

Metallarbetare Petter på ett sörmländskt verkstadsgolv och hans fru och två skolbarn skulle få 40000 kronor. Metallarbetare Paavo på samma verkstadsgolv, finländsk medborgare, och hans fru och två skolbarn skulle få noll kronor.

Så ser Ulf Kristerssons påstådda finanspolitiska regeringsunderlag ut, i fråga om löftespolitik och ansvar för statsfinanser.

Samma del av det Kristerssonska regeringsunderlaget har under långa år, fram till helt nyligen, inte bara bekämpat svenskt Natomedlemskap utan också det nära Natosamarbete som Moderaterna, Socialdemokraterna och övriga partier – alla utom V och SD – deltog i att bygga upp.

Kristerssons regeringsunderlag är lösan sand, i finanspolitik som i säkerhetspolitik.