I rapporten ”Min tur att berätta” från Barnens rätt i samhället (BRIS) och Sveriges stadsmissioner går det att läsa om 20 barn med erfarenhet av skyddat boende. I djupintervjuerna har barnen fått prata fritt utan att avbrytas av barnpsykologen. Tanken är att deras erfarenheter och uppfattningar om tiden på skyddat boende synliggörs. 

Barnen i rapporten är medvetna om våldet som skett och vet att det är illa. Ofta är det barnens fäder som misshandlat deras mödrar. I vissa fall har våldet också riktats mot barnen. Det är hjärtskärande läsning där barn ser sig som ansvariga för att skydda en förälder från den andres våld och hot. Så ska det inte vara. Barn ska inte ta ansvar för sina föräldrars väl och ve. Ansvarsförhållandet ska vara det omvända.

Barnens berättelser bekräftar det som en statlig utredning från 2018 också drog slutsatser om. När barn placeras på skyddat boende tillsammans med en förälder som flyr våldet i hemmet, är det vanligt att de blir förbisedda. Barn anses vara medföljare och något beslut om placering av dem fattas därför inte. Som en följd av det blir dokumentationen om barn i skyddat boende bristfällig, och sociala instanser har svårt att följa upp eventuella behov av stöd, under eller efter vistelsen i skyddat boende.

Barn som vistas i skyddade boenden tillhör en av de mest sårbara grupperna i samhället. Direkt eller indirekt lever de under hot från en förälder som kan leda till förödande konsekvenser för dem. Den skyddade föräldern är inte heller alltid kapabel att på egen hand ta hand om sitt barn, våld i nära relationer kan leda till djupa trauman.

Därför är ett av de förslag som BRIS och Stadsmissionerna lägger fram särskilt välkommet. Det är förslag som regeringen också väntas sända på remiss till lagrådet i höst. Vid placering av en förälder med barn måste ett beslut om placering av barnet också fattas, och dess situation beaktas. Bland annat kan det fästa uppmärksamheten på barnets prekära situation, och stöd för att bearbeta eventuella trauman kan lättare sättas in, både för barn och förälder.

Det är inte heller ovanligt att samverkan mellan socialtjänst och skola blir otillräcklig. Bland annat kan det dröja flera månader, upp till ett år, innan barn som flyttats till skyddat boende får börja skolan på den nya orten. Att barn förlorar värdefull tid i skolan är allvarligt. Socialtjänst och skola måste säkerställa skolgången och att rutiner om att hantera skyddade personuppgifter finns på plats.

Det är också fråga om ett förhållningssätt. Barn ska höras och synas i beslut som påverkar dem, vilket framgår i Barnkonventionen. Vidare är det viktigt att någon, förslagsvis en socialarbetare, förklarar situationen för barn som ska skyddsplaceras tillsammans med en förälder.

Att besvara barns frågor om boende och skolgång är också bra, det kan minska eventuell oro och ångest hos dem. I slutändan handlar det om att avsätta tid för barnen. Det är inte mycket begärt.