Migrationsverket har gjort bort sig rejält om Afghanistan. Ända in i det sista framhärdade myndigheten i att det var möjligt och rimligt att utvisa människor dit. Trots att man borde ha vetat bättre.

Afghanistans nu avsatta regering har aldrig kontrollerat hela landet. Det har också stått klart i flera år att denna kontroll aldrig skulle upprättas. Normalläget har i stället varit strider, flytande avgränsningslinjer och permanent osäkerhet.

Det relativa lugn och frihet från talibaner, andra extremister och allehanda ligister som rådde i delar av Afghanistan var tillfälligt och villkorat med närvaro av utländsk militär. Dess snara tillbakadragande har dock också varit känt länge. Frågan gällde bara exakt tidpunkt. 

Det definitiva beslutet i frågan kom i och med avtalet mellan Donald Trumps administration och talibanerna i februari 2020. Därifrån ökade nedräkningen i hastighet och fortsatte i samma takt när den nye presidenten Joe Biden beslutade att hålla fast vid planen.

Men ett, två eller fem år till talibanernas maktövertagande borde ha saknat betydelse för Migrationsverkets slutsats. Det viktiga är maktskiftets oundviklighet. Den framåtsyftande bedömningen av risker för de människor som söker asyl i Sverige borde, tillsammans med den försiktighetsprincip som också ska tillämpas, ha landat i att de allra flesta afghanerna inte kan utvisas. Och om de inte kan utvisas ska de få uppehållstillstånd.

Migrationsverkets tillkortakommande har kostat tusentals afghanska asylsökande deras trygghet. Det gäller dem som efter flera års osäkerhet har lämnat Sverige för bland annat Frankrike, som har gjort en mer realistisk bedömning av deras skyddsbehov. Det gäller även dem som hållit sig kvar i Sverige genom att greppa livlina efter livlina som kastats till dem av motvilliga politiker.

Mest kostsamt har det varit för dem som Sverige, på felaktiga grunder, har lyckats utvisa till det nu talibanstyrda landet.

Men ett ansvar finns även hos sådana folkvalda som med hela tyngden av sina ämbeten smutskastat de i huvudsak unga afghanska asylsökande. Det har försvårat politiskt agerande för att rätta till uppenbar felbehandling av dem.

Både de politiker som ägnat sig åt detta och de som suttit på sina händer bör nu ta sig samman. Migrationssystemet är inte anpassat till att snabbt ställa till rätta den här typen av misstag. Den individuella prövning många politiker fortsätter att hänvisa till är en lång och osäker väg till uppehållstillstånd – i ett läge där grundfrågan är mycket enkel:

Sverige kan inte verkställa utvisningar till Afghanistan nu – och kommer inte att kunna utvisa någon, åtminstone inte med tvång, under överskådlig tid. Den som inte kan utvisas måste få stanna och kunna bygga sitt liv i Sverige. Politikerna bör se till att det sker för afghanerna, och det snabbt. De har väntat länge nog.