På fredagen trädde EU:s sanktioner mot Belarus i kraft. Det är nästan två månader efter valfusket och utbrottet av brutalt våld mot demonstranter. 40 belarusiska myndighetspersoner som har identifierats som ansvariga för repressionen får inte resa in i EU och får sina eventuella tillgångar i unionen frysta.
Den omedelbara, praktiska effekten av sanktionerna blir begränsad men den politiska signalen har betydelse. EU tar tydligt ställning i demokratikampen i Belarus och utdefinierar Aleksandr Lukasjenkos regim som illegitim.
Sanktionernas fördröjning med flera veckor är däremot ett svaghetstecken hos EU som måste agera med kraft i frågor som dessa. Tidsutdräkten visar också hur unionens oförmåga på ett område påverkar ett annat.
Sanktionslistan har varit klar sedan länge men beslutet, som kräver total enighet mellan medlemsländerna, har blockerats av Cypern. Det lilla medelhavslandet har inte haft några invändningar mot sanktionerna som sådana, utan använt vetot för att tvinga fram EU:s stöd för något annat – sin och Greklands konflikt med Turkiet.
Denna sammanblandning av helt olika frågor kan tyckas ansvarslös. Cypern är för övrigt ett land som undergräver EU:s trovärdighet att hålla rent mot skurkar. En rad tveksamma figurer, inte minst från Östeuropa, använder Cypern som tillflyktsort genom att använda landets migrationsregler som ger uppehållstillstånd och medborgarskap i utbyte mot investeringar.
Men när det kommer till Turkietkonflikten är det Cypern som har rätt och EU fel. Turkiet ockuperar sedan 1974 den norra delen av Cypern, erkänner inte den cypriotiska regeringen, kränker Cyperns territorialvatten, borrar efter naturgas och olja i omstridda områden utanför landets kust och hotar Cypern med invasion.
När Turkiet började med sina borrningar svarade EU i november förra året med att förbereda sanktioner mot Ankara som skulle träda i kraft om inte Turkiet upphörde med sin prospektering. Turkiets auktoritäre ledare Recep Tayyip Erdogan svarade med att i början av 2020 låta asylsökande korsa gränsen mot Grekland.
Sanktionshotet var inte det enda skälet till Erdogans agerande, men den fanns med som en viktig punkt på hans lista av påstådda oförrätter från EU:s sida. Och unionen backade i tysthet. Från årets början och fram till förra veckan hade Cypern och Grekland inget för sina krav på solidaritetsåtgärder från EU.
Fram tills nu. Cyperns veto mot Belarussanktionerna fick upp konflikten med Turkiet på dagordningen för ett EU-toppmöte. EU har åter uttryckt solidaritet med Cypern och Grekland, och hotar än en gång Turkiet med sanktioner.
Frågan är bara vad det hotet är värt. EU:s oförmåga att hantera mottagandet av asylsökande har gjort Erdogan till Europas gränsvakt och gett honom ett universalvapen i alla konflikter med EU och dess medlemsländer.
Den dysfunktionella relationen med Turkiet gör att EU inte kan hävda sina grundläggande intressen och försvagar solidariteten inom unionen. Så får det inte fortsätta.