För ett par månader sedan gjorde Miljöpartiets Per Bolund klart att han vill avgå som partiets ena språkrör. I november ska kongressen utse hans efterträdare.
Bland de potentiella arvtagarna finns Sörmland representerat. Främst i sörmlänningen Linus Lakso som fram tills för ett år sedan var gruppledare för partiet i Eskilstuna.
Numera är Lakso riksdagsledamot för Sörmland. Hur han skulle bli som språkrör är svårt att veta. Inte heller hur han skulle fungera som parhäst med det andra språkröret i Märta Stenevi. För även om det kan förändras syns ännu inga tecken på att Märta Stenevi utmanas på kongressen i Örebro i höst.
Linus Lakso saknar inte erfarenhet. Kommunpolitikens knåpande som gruppledare för partiet i Eskilstuna är en fördel. Inte heller är det en nackdel att vara en doldis. Maria Wetterstrand, uppvuxen i Eskilstuna klev in i riksdagen 2001 för att året därpå bli partiets språkrör. Innan dess hade hon varit lokalpolitiker i Göteborg.
I andra partier anses det ofta förmätet att föreslå sig själv till partiledare. I Miljöpartiet är partikulturen en annan. Kön av personer som kandiderar bara växer. Däribland Daniel Helldén, tidigare borgarråd i Stockholm och nu riksdagsledamot. Även han har en gedigen bakgrund i kommunpolitiken och koppling till Sörmland. I början av 2000-talet var han gruppledare i Gnesta kommunfullmäktige.
Utifrån kan det vara svråt att se vad som skiljer kandidaterna ifrån varandra. När Linus Lakso fick frågan i Eskilstuna-Kuriren vad han vill med partiet var svaret något prat om att "fokusera på miljön och klimatet" och om kraftiga satsningar på välfärden. Hur detta ska gå till lämnas till läsaren att själv lista ut.
Det är samtidigt ett sundhetstecken att det finns så många medlemmar som vill tjäna sitt parti som dess ena språkrör. Dels för att det visar på att partiet har en engagerad medlemskara. Men också för att det inte är självklart för alla att i en svår tid – både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt – ta ansvar. Lokalpolitiskt känner många väl till den sortens "rekryteringsproblem".
Även om Miljöpartiet växte med två mandat till dagens 18 i senaste riksdagsvalet saknar partiet inte utmaningar. Eftervalanalysen konstaterade att MP tappat mandat och mycket väljarstöd i kommunerna, också på flera håll i Sörmland. Val av språkrör ska i det avseendet inte överskattas, men partiets ledning kan sätta ton och anslag som också kan påverka attityderna i kommunerna. Dock är det fortfarande medlemmarna som bestämmer partiets politik.
Och ska MP växa krävs det mer än det önsketänkande som alltför ofta präglar partiet. Det går exempelvis inte att säga nej till gruvor när klimatomställningen kräver mer mineraler och metaller till klimatvänlig teknik. Eller att bromsa kärnkraft när vi behöver mer mycket och stabil energi. Partiets nej till Natomedlemskap rimmar också illa med ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge.
För vissa väljare kan den sortens ställningstagande verka lockande. Men när ord ska bli praktik är de sänken, inte flöten.