Tisdagens omröstning om justitieministern fick inga direkta följder, i sakfrågor eller för regeringens sammansättning. Men den blev en illustration av skadan som vållas av överdriven, krampaktig blockpolitik.

Yrkandet från höger ytterkant om misstroende mot Morgan Johansson föll i riksdagen. Det fick dock stöd av tre partier till, som alla girat bort från värderingar och ståndpunkter de ännu för några år sedan såg som viktiga att försvara.

Det mest betydelsefulla var inte att en nyckelroll, ytligt sett, såg ut att spelas av ledamoten Amineh Kakabaveh – invald för V, men utstött därifrån.  Det viktigaste, och olycksbådande, är oviljan på flera håll att försöka hantera stora frågor med kompromisser i ett brett mittfält – där mer stabila lösningar kan stärka demokratins beslutskraft.

Efter det militära angreppet mot Ukraina, och de uttalade ryska anspråken på en intressesfär som skulle täcka en rad länder i Norden, Baltikum och Östeuropa, söker Sverige och Finland medlemskap i Nato. Det borde vara en situation där ansvariga partiledningar undvek att onödigt mycket spetsa till andra motsättningar, så att samverkan i både försvars- och andra allvarliga frågor kan försvåras, före eller efter riksdagsvalet.

Annie Lööf (C) var alltför ensam i att understryka att det i ett känsligt utrikesläge behövs en inställning som underlättar mer samarbete. Hennes hållning har en berömvärd likhet med den som finns hos en rad partier i Finlands riksdag, och underlättat både koalitionsregeringar över blockgränsen och samförstånd om Nato.

Alla de tre andra partierna som var med i Reinfeldtregeringen borde ha samma synsätt som Annie Lööf och Centerns riksdagsgrupp nu företräder. I stället driver de en linje där det gjorts till något centralt att eftersträva beroende av en radikal höger. Den villovägen har nu senast lett till att deras tre riksdagsgrupper stödde SD:s yrkande om justitieministern.

Inte bara i Kristerssonblocket skulle det med fördel kunna tas mer intryck av finländsk samarbetsförmåga. Där har De gröna och Vänsterförbundet medverkat i att söka Natomedlemskap. Det har de gjort som regeringspartier, något som i sin tur möjliggjorts av att de båda, långt mer än sina svenska motsvarigheter, har frigjort sig från grönvänsterns respektive vänstersocialismens mer radikala förflutna.

Justitieminister Morgan Johansson (S) kan kritiseras för både ett och annat han sagt, och har fått påpekanden från ett enhälligt konstitutionsutskott. Men justitiedepartementet har under hans tid också levererat underlaget för en mängd resursförstärkningar och straffskärpningar, i åtskilliga fall sådana som inte blev av under föregående, moderata departementsledning. Den måttlösa kritiken mot hans person från främst KD, SD och M är mycket överdriven, och mest ett tecken på hur propagandamentalitet kan få spärrar att släppa vad gäller sinne för rimlighet och proportioner.

För att nyansera bilden kan det vara bra att minnas att Morgan Johansson också fått andra ilskna fiender, då han, tillsammans med socialministern Lena Hallengren, vägrat att inrikta en utvärdering av narkotikapolitiken på avkriminalisering av mindre narkotikainnehav. Med skäl har han påpekat att något sådant i praktiken skulle bli en gåva till just de langargäng som är drivande bakom mycket av kriminalitet och social misär.