Konkurrens är en av de viktigaste ingredienserna på en fungerande marknad. Frånvaron av densamma är en viktig orsak för Sveriges höga matpriser. Tre stora aktörer dominerar den svenska livsmedelsmarknaden – Ica, Coop och Axfood, som även äger Willys, Hemköp, nätaffären Mathem och Citygross. Tillsammans kontrollerar de 90 procent av dagligvaruhandeln.
Bristen på konkurrens syns i såväl butiks- som distributionsledet – bara en av tre leverantörer gör affärer med fristående butiker. Ica och Coop fyller uteslutande hyllorna på sina egna butiker, så även den tyska lågpriskonkurrenten Lidl, även om deras andel av den svenska matvarumarknaden är småpotatis i sammanhanget.
Att Axfoods uppköp av lågpriskedjan Citygross meddelades kort innan Konkurrensverket kom fram till att dagligvaruhandelsaktörerna har "kunnat öka vinstmarginalerna genom att tillämpa oligopolistiska prisstrategier mot konsumenterna" får betraktas som något av en ödets ironi.
När kriget i Ukraina bröt ut ledde det till brist på, och höjda produktionskostnader för, vissa livsmedel. Men i efterföljande led höjde både leverantörer och matvarubutiker priserna mer än vad den underliggande prisökningen motiverade.
Den bristande konkurrensen gjorde att marknadens aktörer kunde behålla sina vinstmarginaler – med prissmockor för konsumenten som följd. Samtidigt konstaterar Konkurrensverket även att följden av dagens läge blir "att pengarna inte alltid hamnar där de behövs för att gynna nyetableringar, investeringar och ökad produktion."
Både stora förvärv har ökad koncentration har skett med Konkurrensverkets goda minne. Det handlar om när Coop köpte upp distributören Bergendahls, eller nu senast när Axfood blir Citygross ägare.
Utgångspunkten att företag som regel ska vara fria att gå ihop, köpa upp och köpas upp vettig. Det är också en del av marknadsekonomin. Men marknaden behöver samtidigt regler, exempelvis konkurrenslagstiftning, som ser till att den fungerar som det är tänkt.
Det är uppenbart att reglerna inte varit tillräckligt effektiva för att reglera livsmedelsmarknaden. Det finns därför anledning att se över regelverket.
Det kan handla både om tuffare konkurrenslagstiftning, och lättad regelbörda för att underlätta för små uppstickare.
Men även kommunerna kan vara en del av lösningen. För en del av konkurrensproblematiken finns på lokal nivå. Det saknas inte sällan butikslokaler för nyetableringar och det är svårt att få tillstånd att bygga dem. Lågprisbutiker får ofta nobben av politikerna, vilket rimligtvis borde vara svårt att förklara för väljare som betalar mycket mer än de behöver för matkassen. Så får David aldrig ens chansen att möta Goliat.
Finns det inte alternativ. Om ett fåtal aktörer kan styra prissättningen på mat till sin fördel – och till konsumenternas nackdel – kan inte de senare bidra till ökad konkurrens genom att handla i de butiker som erbjuder lägst priser.
När Konkurrensverket slår fast att matpriserna är omotiverat höga, att svenskarna betalar onödigt mycket för många livsmedel, behöver därför politikerna svara på hur de vill främja konkurrensen.
För det konsumenten vinner på i slutändan, och som gör falukorven billigare, är att matvarubutiker tvingas tävla om dina pengar.