En del reklam förtjänar inte att lyckas. Den bör i stället avslöjas och bli en belastning för sina upphovsmän. Det gäller även politisk reklam, inte bara kommersiella avarter.
Så här kan urartad reklam gå till: Ju fler gånger det felaktiga och vilseledande upprepas, ju mer kan det komma att uppfattas som rätt och riktigt.
Det finns tyvärr en hel del exempel – även bortsett från den beryktade, misslyckade kasinoägaren Trump, som nu surar i Florida.
Aktuellt svenskt exempel: Påståendena från V, att miljoner hyresgäster skulle få bo dyrare, ifall hyror i nya hus fick sättas av fastighetsägaren utan avtal med hyresgästförening. Det upprepas och upprepas som påstådd effekt om riksdagen hade godkänt utredningen om ”fri hyressättning”.
Det är så uppenbart fel. En sådan hyressättning, som komplement till hyreslagstiftningen, kan endast gälla nybyggda hyreshus. I tre årtionden har antalet nybyggda hyreslägenheter per år motsvarat tre tusendelar av bostäderna i Sverige. Man försöker inbilla folk att denna lilla svansstump skulle kunna vifta på den stora hunden – hyrorna för alla.
Men skulle det ens kunna bli fler nybyggda hus, om än med högre hyror? I den allra största delen av landet är svaret med största sannolikhet nej. Det som håller nere byggandet är främst de höga byggkostnaderna – och på en del håll motståndet mot stadsplaner som ger nya grannar. En ytterligare modell för hyressättning, vid sidan av de som redan finns, hör av allt att döma till det som bara kan ha liten verkan, och endast i storstäder.
Anledningen är att byggandet blivit så dyrt att det ofta skulle ge hyror som inte ens de med god privatekonomi kan eller vill betala. Det finns redan ett hyressättningssystem som kom till för att släppa fram högre hyror, för att göra byggande möjligt för fastighetsägare. Det infördes 2006 – med Vänsterpartiets aktiva stöd.
Dessa presumtionshyror används sedan mer än ett årtionde för en stor del av de hyreshus som både privata och kommunala ägare uppför. Husägaren får då för 15 år framåt en hyra godkänd som ger täckning för byggets kostnadskalkyl, inklusive rimlig kapitalavkastning. I en del nya privatägda hus sätts hyran av fastighetsägaren utan förhandling, men presumtionshyran och därmed byggkostnaden blir i praktiken styrande.
I nästan hela landet bedömer sakkunniga i kommunala och andra bostadsföretag att det inte finns betalningsvilja som kan räcka högre än dessa presumtionshyror. Inte ens i det överhettade Uppsala bedöms utrymmet vara mer än några hundralappar i månaden för en trea.
I centrala storstadsområden, i praktiken Stockholm, skulle utredningens hyresmodell ändå kunna ge en effekt med något mer byggande. Men den högre hyran för några höginkomsttagare skulle sedan inte få höjas annat än i takt med inflationen (mätt med konsumentprisindex).
Effekten kan delvis bestå i att en del bostadsrätt i nyproduktion skulle ersättas av hyresrätt. Det kunde ändå bli en positiv – om än begränsad – inverkan. Något mer byggt och mindre ensidig bostadsrättsinriktning i huvudstaden.
I Sörmland skulle sannolik följd dock vara: Ingen alls.
Det är inte bostadspolitik, det är reklam Vänsterpartiet håller på med – då de påstår och påstår att de räddat tre miljoner hyresgäster från dyrare boende.