Kan hÄrdknutarna om arbetsrÀtt och villkor vid arbetslöshet lösas upp frÄn nÀringslivssidan? Kan avtalsparterna dÀr ta helhetsgrepp utan att stat och kommun omfattas? Bör det dÄ rÀcka för att riksdag och regering kan slippa politisk strid om arbetsrÀttsliga lagÀndringar?
FrÄgorna kan bli viktiga 2020. De bör diskuteras, fast detaljerna Ànnu Àr okÀnda.
Under hösten pÄgick nÄgot intressant. Fack och arbetsgivare skissade en bredare uppgörelse om flera frÄgor, i arbetsrÀtten med fokus frÀmst pÄ andra, för parterna mer angelÀgna saker Àn turordning vid arbetsbrist. FörÀndringar skulle dÄ balanseras inom arbetslöshetsförsÀkring, kompetensutveckling och kanske Àven annat. Tanken Àr att fortsÀtta efter vinterns lönerunda.
Före jul visade sig delade meningar pÄ facksidan, frÀmst lÀngs grÀnsen mellan nÀringsliv och offentlig sektor. LO- och tjÀnstemannaförbund med motparter i nÀringslivet anser att det som diskuterats Àr nÄgot att förhandla vidare om 2020.
Andra LO-förbund, frÀmst med motparter i kommun- och statlig sektor, har dragit tillbaka förhandlingsmandatet de gett till LO. De har med sig Ätminstone nÄgot tjÀnstemannaförbund i kommunsektorn. Uppdelningen liknar delvis den mellan de förbund som bÀr upp Industriavtalet om lönebildningen och de som i vart fall i ord ogillar att ekonomins utlandskonkurrerande del sÀtter mÀrket för löneutvecklingen.
I fyrpartiavtalet frĂ„n januari spelades den hĂ€r bollen till avtalsparterna, med syftet att fĂ„ reformer dĂ€r grundlĂ€ggande balans mellan parterna finns kvar samtidigt som flexibiliteten ökas pĂ„ flera sĂ€tt. Problemen bakom den diskussionen kĂ€nns inte frĂ€mst av i kommunsektorns stora förvaltningar â men sĂ„ mycket mer i nĂ€ringslivet, med dess snabba tekniska omvandling. DĂ€r finns rimligen större beredskap att söka en intressebalans som möjliggör ocksĂ„ relativt stora förĂ€ndringar, med ny avvĂ€gning mellan trygghetsregler i försĂ€kringar och i anstĂ€llningsskydd.
Det talar för politisk öppenhet, inför att privatsektorns parter hittar lösningar som befriar politiken frÄn bördan att reda ut arbetsmarknadens kvistigare intresseavvÀgningar. Varför skulle offentliga sektorns mer förÀndringsmotvilliga förbund ges tillfÀlle att ensidigt blockera samförstÄnd mellan nÀringslivets fack och arbetsgivare?
De fyra partier som i januari enades om ett brett arbetsprogram bör ha goda skÀl att nöja sig med att ett större grepp pÄ arbetsrÀtts- och sammanhÀngande frÄgor tas avtalsvÀgen pÄ privatsidan. Dessa parter behöver dÄ inse att med egna nya inslag i arbetslöshetsförsÀkringen följer ekonomiskt ansvar. De privata parterna behöver avtalsvÀgen finansiera merkostnader om sÄdana uppstÄr nÀr ökad flexibilitet uppvÀgs av mer förmÄnliga A-kassevillkor Àn pÄ övrig arbetsmarknad.
Riksdagen kan göra mer av arbetsrĂ€tten dispositiv, sĂ„ att den kan bytas mot kollektivavtal. Men flexibilitet ordnad av fack och arbetsgivare i samförstĂ„nd bör inte medföra att kostnader ensidigt övervĂ€ltras pĂ„ staten â eller pĂ„ andra sektorers löneutrymme.