Bankkriser finns det ruskiga erfarenheter av. Att förebygga att de uppstår igen är att skydda både arbetsmarknaden och de sociala välfärdssystemen.
Finanskrisen som började 2008 blev en läxa som till sist åstadkom att finansinspektion och flera andra frågor helt eller delvis lyftes till övernationell nivå i Europa. Det var skrämmande hur några länders regeringar och myndigheter hade dolt hur illa ställt det var i svagare delar av ländernas bankväsende.
Kraven på bankers egna riskkapital har skärpts med internationella överenskommelser. Även en lång rad krav för att motverka penningtvätt togs – det var på Barack Obamas tid – fram i ett bredare samarbete.
Det finns nu en del gemensamma regler i hela EU för hantering av fallfärdiga banker, bland annat om hur ägare och större långivare ska bidra innan skattebetalarna går in och återställer en banks kapitalbas. Att Sverige har egna myndigheter för sådan krishantering medan de största bankerna på den svenska marknaden är gränsöverskridande kan, men måste inte, ställa till problem.
Sveriges inflytande begränsas också. Vi har inte verklig delaktighet ifall mycket viktiga beslut behöver fattas i den krets som kallas EU:s ”bankunion”. De länder som har euron som valuta ingår där, men även andra i EU, som Sverige, kan ansluta sig.
Det har några år varit ett låst läge om att ha mer samordning också av statliga insättningsgarantier. En del länder – Italien har en uppmärksammad plats vid den skampålen – har ännu inte på allvar försökt sanera och stabilisera sina länge vanskötta banksystem.
Tyskland och andra har av förståeliga skäl hindrat att en eventuell gemensam insättningsgaranti blir sådan att den kan missbrukas för att vältra över kostnaden för gamla bankförluster till skattebetalarna i andra länder. Något sådant kommer aldrig att godtas.
Det är vilseledande att sätta likhetstecken mellan svenskt deltagande i ”bankunionen” och att Sverige skulle lösa ut spararna ur vanskötta italienska banker.
Det måste vara någon annan och bättre lösning som kan få Sveriges och andra mer välskötta länders stöd. En svensk statlig utredning påpekade i december att för Sverige är det inget intresse att en gemensam insättningsgaranti alls införs.
Våra storbanker är starkt integrerade över gränserna. Vid kris ska de saneras utan att garantin blandas in.
Frågan kanske klarnar under 2020. När regering och riksdag då ska ta ställning kan insättningsgarantin vara lagd åt sidan eller ha lösts så att den inte är någon verklig svårighet.
Under tiden skulle det vara bra om fler intresserade sig för de varningar som gång på gång kommer i Riksbankens stabilitetsrapporter. Storbankernas riskexponering i kort upplåning utomlands, liksom hushållens stora skuldbörda, innebär klara risker. Och det är inte utan skäl som Finansinspektionen och Riksbanken går in för att skärpa kapitalkraven på bankerna vad gäller lån till kommersiella fastigheter.
Där har riskerna för ordentliga smällar vuxit snabbt.