Om Stefan Löfven (S) efter drygt åtta år som partieldare börjar tröttna på uppdraget ska han givetvis avisera sin avgång. Däremot finns det inga politiska skäl för honom att sluta som vare sig partiledare eller statsminister.
Tvärtom har Löfven lyckats väl med sitt uppdrag. Han blev vald till statsminister efter att ha fått sin första prövning i ett riksdagsval (2014). Fyra år senare lyckades han behålla regeringsmakten genom att locka över två av de forna allianspartierna till sitt regeringsunderlag, och gjorde därmed precis det som han under flera års tid markerat att han ville göra: bilda en mittenregering och komma bort ifrån blockpolitiken, vilket stöttades av många inom Socialdemokraterna.
Därför är de senaste dagarnas avgångskrav märkliga (Expressen, 18/2). Bilden som målas upp är att S-företrädare som för ett år sedan tyckte att det var rätt att S och MP bildade regering med stöd av L och C, inte drog slutsatsen att de liberala partiernas medverkan skulle märkas i den förda politiken.
Det visar att S måste göra upp med sin självbild om att vara ett 40-procentsparti, vars partiprogram kan kopieras till regeringsförklaring, förutsatt att det strösslats med lite klimatpolitik så att miljöpartisterna blir nöjda. Att avsätta Löfven vore också som att sparka kartläsaren för att terrängen är svårnavigerad.
För ett partiledarskifte skulle inte ändra någonting i sak.
S låga opinionssiffror är inte en tillfällig svacka, utan en del av en ny verklighet som finns på många håll i Europa, där det inte är särskilt troligt att något av de traditionella blocken kommer att få egen majoritet i närtid. Det betyder att alla partier med ambitionen att ingå i de närmaste årens regeringsunderlag kommer att behöva kompromissa rejält samt att alla statsministrar kommer att behöva administrera andra partiers politik.
Ett parti som efter en långdragen regeringsförhandling har accepterat ett samarbetsprogram, bara för att dra sig ur så fort opinionssiffrorna viker och det börjar blåsa internt, kommer knappast att ha mycket att hämta i det landskapet.
Dessutom har S-företrädarna som menar att Januariavtalet var ett misstag inte presenterat något reellt regeringsalternativ där Socialdemokraterna ingår. S, MP och V har lika lite parlamentariskt stöd i dag som 2018. Samtidigt blir det än svårare för en sådan regeringskonstellation att bli framsläppt och sedan kunna regera om S dessförinnan stött bort C och L.
Det är i sig ett skäl för Löfven att sitta kvar. Om hans efterträdare inte klarar sig igenom en statsministeromröstning har Sverige att se fram emot ännu en långdragen regeringsbildning.