Det fanns, visade det sig, ytterligare åtta månaders marginal för att reda ut tillståndsfrågan för cementfabriken i Slite. För det behövs en liten, tillfällig, lagändring. Regeringsförslaget kommer till början av höstriksdagen. Det kan väntas bli antaget i bred, kanske fullständig enighet.
Cementas nu gällande tillstånd går ut i slutet av oktober, men omfattar mer kalksten än vad som går åt tills dess. Förslaget riksdagen får ta ställning till ska ge regeringen möjlighet att förlänga tillståndet i tiden, men bara för tidigare godkänd mängd sten.
Det ger andrum för en rad berörda företag i andra branscher. Att använda den utvägen var närmast ofrånkomligt, då den större tillståndsfrågan försenats på obestämd tid.
Men ingen av de tre större frågorna blir löst med detta. I alla tre behöver det tänkas efter och nya vägar prövas:
Cement orsakar så mycket utsläpp i tillverkningsprocessen att det är en avsevärd konflikt med klimatpolitiken. Men cement går inte att undvara. Den behövs i all betonggjutning och därmed i bostadsbyggande, infrastruktur, kraftverk och annat. Däremot är mängden cement inte opåverkbar. Det är en klimatfråga som uppmärksammats för lite. Beroende på hållfasthetskrav och på hur lång torktid som kan accepteras kan olika inblandningar av annat i betongen användas, och så görs även i dag.
Det blir inga klimatvinster av att en fabrik på Gotland läggs ned och att allt byggande i Sverige sker med importerad cement. Däremot bör både ekonomiska styrmedel och större intresse från ingenjörer och företag kunna begränsa klimatpåverkan från cementanvändning. Själva produktionsprocessen är sådan att avskiljande av koldioxid och återföring av den till berggrunden kan vara en av de få möjliga vägarna att nå målet.
Tillståndsfrågan har skickats tillbaka från högre domstolsinstans som förklarat att ansökan ännu inte håller måttet i grundvattenfrågan. Detta kan regeringen inte ingripa i. Om frågan kan bli avgjord i domstol före nästa sommar är osäkert. Den gäller mer än en miljöfråga, där finns också frågan om industri med kalkbrytning över huvud taget ska kunna finnas på Gotland.
Det finns, utöver bedömningen av inverkan på grundvattnet, även en underliggande konflikt. Kan och vill Semester- och Sommarstugegotland alls samexistera med en industriarbetarmiljö, med processindustri, stenbrott och tunga transporter. Detta är inte en miljöfråga utan en fråga om ömsesidig respekt mellan yrken och samhällsklasser.
Om skulden för att tillståndsfrågan hakat upp sig ligger mest hos företaget eller hos juristerna är än så länge svårt att bedöma för utomstående. Men det som hänt är ännu en påminnelse om att de utdragna tillståndsprocesserna i både plan- och miljöfrågor vuxit till ett samhällsproblem. Det gäller även kraftledningar, gruvor och annat som i flera fall kan ha direkt betydelse i energiomställning och klimatpolitik.
Från batteritillverkaren Northvolt i Skellefteå påpekades nyligen att det i Sverige finns viktiga tillgångar av kobolt – en av deras viktiga insatsvaror, som det också kan bli brist på. Hur många år tar det, kan man fråga, att få tillståndsfrågorna för en koboltgruva slutbehandlade?