Det politiska lugnet i coronakrisen var tillfälligt. Nu höjs temperaturen igen.
Det handlar om stödåtgärder till näringslivet. Moderaterna och Kristdemokraterna anser att regeringen gör för lite. Framför allt M vill att staten ger breda skattelättnader och tar över mer av företagens kostnader.
Finansminister Magdalena Andersson (S) håller emot. Det är i grunden klokt. Att befria alla företag från arbetsgivaravgifter i minst två månader, som Moderaterna vill, är inte god offentlig hushållning och fördelningspolitik. Åtgärden skulle betyda att hela sektorer som går bra eller har kommit lindrigt undan i krisen får skattebefrielse.
Däremot kan det vara motiverat att öka stödinsatserna för företag som faktiskt har drabbats. Det så kallade omsättningsstödet, som flera partier vill se men som finansministern är tveksam till, har det syftet. Modellen innebär att staten täcker fasta kostnader för företag vars omsättning har minskat med ett visst antal procent.
Men allt handlar om utformning och belopp. Det finns många krisdrabbade företag, framför allt större, som har välfyllda kassor och som klarar nuvarande försäljningsnedgång.
I dessa avvägningar kan oppositionen, trots sina överbud, ge värdefulla bidrag. Det är möjligt om oppositionspartier avstår från politiskt spel som spelas av andra skäl än att på bästa sätt ta Sverige genom krisen.
Här har Moderaterna återfallit i gammalt beteende. Ulf Kristersson uppmanar Centern och Liberalerna att göra upp med M, KD och SD om nästa krispaket, och därmed runda regeringen.
Andraplansmoderater, i riksdagsgruppen och i tjänstemannastaben, använder hårda ord mot C och L för att de håller fast vid budgetsamarbetet med regeringen.
”Det där att Moderaterna skulle bjudas in var, inte så överraskande, bara snack och mediespel. När det kommer till kritan är samarbetet med Socialdemokraterna viktigast”, skriver Moderaternas chefekonom Jesper Ahlgren på Twitter.
Han syftar på Annie Lööfs (C) och Anders W Jonssons (C) inlägg på DN Debatt 5 april, där de förordade att Moderaterna skulle bjudas in till överläggningar med C, L, S och MP för nästa krispaket.
Artikeln var en märklig centerpartistisk soloåkning. Men att bjuda in M till att förhandla med alla de fyra januaripartierna är en sak. Att C och L skulle hoppa av Januariavtalet, förhandla med M, KD och SD för att sedan ställa regeringen offside är något helt annat. Vilket även en moderat chefekonom givetvis förstår.
Moderaterna är själva sina värsta fiender. När de nu under krisen uppträder konstruktivt, utan övertoner och utan att spela med höga insatser, får de igenom sin politik och håvar in beröm från hela det politiska fältet. Som under arbetet med lagen som ger regeringen extra krisbefogenheter. Eller som med införandet av ett granskningssystem som kan stoppa säkerhetspolitiskt känsliga direktinvesteringar från länder utanför EU, där hela riksdagen nu kan stödja ett moderat förslag.
Om Moderaterna i stället väljer konfrontation kommer de ut som förlorare nio gånger av tio. Opinionsmätningar visar kraftigt ökat förtroende för regeringen under krisen och M får inte ihop tillräckligt med riksdagsröster.