Det är lätt att känna att Sverige befinner sig i två ekonomiska verkligheter.
Den ena är den kommunala och regionala, med rubriker som "Åtta av tio kommuner planerar besparingar" och "Krisen i sjukvården växer: 200 varslas". Den andra är den statliga, där det heter att "Sveriges statsfinanser blir allt starkare".
Även om båda beskrivningarna kan vara sanna – staten har en egen budget, de 290 kommunerna varsin och regionerna 21 olika – är det orimligt att Sveriges statsskuld för första gången i modern tid är på väg ner under 15 procent (SVT, 19/9), samtidigt som cirka 80 procent av landets kommuner planerar besparingar inom äldreomsorg och utbildning (SVT, 24/11).
Lika orimligt är det att SKL:s senaste ekonomirapport bedömer att ett 20-tal kommuner och fyra regioner sannolikt kommer att höja skatten 2020, medan antalet riktade bidrag från staten till kommuner och regioner blir allt fler, trots att de är krångliga att söka och ofta missar målet, och kommunerna och regionerna uttryckligen efterfrågar generella stöd.
Senast i raden av lokalpolitiker som protesterat är Ella Bohlin (KD), regionråd i Stockholm, där sjukhusvarslen haglar. I helgen påpekade hon att Sverige är på väg in i en lågkonjunktur, vilket leder till att kommuner och regioner behöver pengar, om inte skolan, vården och omsorgen ska hotas på allvar (Svenska Dagbladet, 24/11).
Samma dag kallade Peter Carlstedt, kommundirektör i Kramfors, som måste spara 50 miljoner kronor nästa år, situationen för "ett slags systemhaveri" (SVT, 24/11).
I det läget håller det inte att finansminister Magdalena Andersson (S) sitter stenhårt på plånboken. Inte när antalet äldre blir allt fler i förhållande till antalet som jobbar. När 80 procent av de tillfrågade ekonomicheferna uppger för SVT att ekonomin kommer att vara mer ansträngd nästa år än nu (SVT, 16/10). Och när varannan kommun planerar att dra ner på stöd till funktionshindrade och inom individ- och familjeomsorg (SVT, 25/11).
I det läget är det nödvändigt att regeringen, Centerpartiet och Liberalerna prioriterar stödet till kommunerna, framför ofinansierade skattesänkningar, familjeveckan och den nya varianten av friåret, och gör om modellen. De generella bidragen bör både öka och säkras för relativt lång tid, så att kommunerna och regionerna kan planera sina verksamheter och anställa rätt kompetens för mer än ett år i taget.
Alternativet är neddragningar inom skola, vård och omsorg. Det är knappast vad riksdagspolitikerna lovade i valrörelsen.