Det ser ut som om parterna på arbetsmarknaden har samlat ihop sig. Även en del motspänstiga förbund har fått inse att de behöver ta ansvar för breda avtalslösningar. Dessa handlar då inte bara om arbetsrätt, utan även om kompetensutveckling och en ny avvägning mellan anställningsskydd, trygghetsförsäkring och flexibilitet – i ett arbetsliv starkt påverkat av teknikens förändring.
Nu på tisdag återupptas förhandlingar mellan LO, Svenskt Näringsliv och PTK (som företräder privatsektorns tjänstemannaförbund). Dessa började i tysthet redan förra hösten. Efter några månader fanns skisser till hur ändringar i regler om uppsägningar kan balanseras med åtgärder inom arbetslöshetsförsäkring, kompetensutveckling och annat.
En spricka inom LO som syntes i slutet av 2019 har inte blivit bestående. Det var en del tal om att några förbund, i byggsektorn samt stat och kommun, skulle använda LO-kongressen i vintras för att blockera hela förhandlingen. Något sådant hände aldrig. Arbetsgrupper har jobbat vidare. Den nya LO-ordföranden Susanna Gideonsson kan nu gå till PTK och Svenskt Näringsliv och ha ett förhandlingsmandat med sig.
Detta är positivt. Uppgiften att i ett stort paket lösa flera frågor, och därtill sätta punkt för en lång, delvis missriktad dragkamp om LAS-regler, är inte enkel. Men den är inte alls omöjlig.
Tvistefrågorna bör ganska snabbt kunna lösas avtalsvägen. Såväl arbetsgivar- som arbetstagarorganisationer har starkt intresse av att klara det sinsemellan, hellre än att få ingrepp med lagstiftning som kan bli både omstridd och politiskt instabil.
Avtalsparterna har lättare att sätta samman bitarna i en fungerande lösning som inte blir ensidig. Det är ju parterna, inte riksdag och regering, som förfogar över omställningsavtal och avtalsförsäkringar. De har ett omfattande och framgångsrikt partssamarbete om såväl arbetsmarknadsåtgärder som kompletteringsförsäkringar vid arbetslöshet och sjukdom – samt avtalspensioner.
En del av bakgrunden till förhandlingarna är överenskommelsen mellan S, C, L och MP i januari 2019. I den finns också grundtanken att förändringar i anställningsskyddet, främst med tanke på mindre företag, balanseras med sådant som ökar tryggheten för anställda. Detta genom att underlätta omställning för människor när arbetsmarknad och teknik förändras.
Januariavtalet innebär att det i vissa frågor ska lagstiftas om avtalsparterna ännu en gång visar oförmåga. Det är en påtryckning som kan bli välgörande. Parterna har nu möjlighet att visa vad de kan. Att döma av det som sägs från flera olika håll, både på LO- och på näringslivssidan, finns en ökad vilja att denna gång verkligen gå i mål.
Lyckas det kan riksdag och regering behöva anpassa en del budgetfrågor samt lagstiftning om trygghetssystem och arbetsrätt – för att ge mer utrymme för lösningar som i viktiga delar bygger på en långsiktig partssamverkan på arbetsmarknaden.
Här finns möjligheter till en betydelsefull förbättring av samarbetsklimatet på arbetsmarknaden och i politiken – något som det verkligen finns behov av.