Väl där vecklade de ut en banderoll med budskapet "Vi låter kolet ligga". En smaklös och meningslös aktion, som varken för debatten eller politiken i någon riktning.
Tyvärr kan det senare även sägas om föreställningen i plenisalen. Bortsett ifrån att värderingsfrågor sedan ett halvår tillbaka har slagit sig in på dagordningen, har de politiska partierna i mångt och mycket fastnat i sin invanda retorik. Majoriteten är överens om att det går bra för Sverige – ekonomin är stark och arbetstillfällena blir fler – men menar samtidigt att vi står på avgrunden till en katastrof. Antingen för att arbetslösheten förväntas stiga – och då är vi alltså på väg rakt ner i djupet. Eller för att vi hade borgerligt styre i åtta år, varpå vi precis har bromsat och börjat backa oss in på rätt väg.
Oavsett ståndpunkt blev det under debatten ovanligt tydligt att de flesta i riksdagen är eniga om att de vill ha en annan regering. De borgerliga föredrar en blå regering, medan statsminister Stefan Löfven (S) vill "begrava blockpolitiken", som han menar är en bromskloss för Sverige.
Det skulle ge honom betydligt lösare band till både Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Därför har han, föga förvånande, inte medhåll av regeringskollegan Gustav Fridolin (MP), som tryckte på att de gråa kompromisserna ibland är det mest färgstarka som finns. På så sätt markerade han MP:s roll som det ena benet i ett ansvarstagande regeringsunderlag och vidgade avståndet till V.
De senare är i sin tur inte helt missnöjda med sin position på vänsterkanten. Tvärtom såg Jonas Sjöstedt riktigt nöjd ut när han sa att Vänsterpartiets inflytande över politiken kanske aldrig har varit större, samtidigt som han svingade mot såväl de borgerligas skattepolitik och den blocköverskridande migrationsöverenskommelsen, som mot MP:s del i Vattenfalls brunkolsförsäljning. En politisk variant av att både äta kakan och ha den kvar, medan de gröna får bita i det sura äpplet.
Men – och det är viktigt att komma ihåg – samtidigt som retoriken är hård, har riksdagsåret bjudit på två större blocköverskridande överenskommelser, om energi och migration. Även om man inte gillar alla delar i de framförhandlade besluten, är det så vägen framåt ser ut. I alla fall så länge inget av de traditionella blocken har egen majoritet och blockpolitiken inte skingras, vilket för all del inte vore fel.
I höstas öppnade Liberalerna upp för en blocköverskridande skattereform och i Decemberöverenskommelsen pekades pensionerna ut som ett område som kräver en bred lösning. Vidare behövs gemensamma krafttag kring bostadsbyggande, infrastruktur och integration, samt en diskussion om varför sjukskrivningarna har börjat stiga.
Det saknas alltså inte politikområden för den som är beredd att kavla upp skjortärmarna. Trots det verkar många snarare vara intresserade av att gapa som aktivisterna på taket.