Just nu debatterar politiker och opinionsbildare vad man ska göra när katastrofen eller nederlaget är ett faktum. Det pratas om att ställa krav och om att införa hårdare straff i unga år.
Alltså hur samhället ska agera för att reda ut en situation som på många sätt har gått för långt.
Det diskuteras betydligt mindre hur man kan se till att färre blir missbrukare, hamnar i långvarigt utanförskap eller ägnar sig åt kriminalitet från första början. Eller kanske framför allt varför många offentliga verksamheter inte på allvar har uppvärderat det som redan är känt.
Nämligen det faktum att satsa tidigt, innan skadan är skedd, är den bästa medicinen för ett tryggt och hållbart samhällsbygge, vilket Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi går igenom i sin senaste rapport "Med framtiden för sig – en ESO-rapport om sociala investeringar".
Tesen är enkel. Åtgärder som förebygger exempelvis utanförskap, missbruk och kriminalitet gynnar individen som inte trillar dit. Men de gynnar även samhället, eftersom uteblivna sociala problem och mindre kriminalitet innebär minskade samhällskostnader, framför allt på längre sikt.
Exempelvis har en elev som går ut grundskolan och gymnasiet mycket bättre chans att kunna försörja sig och bli en framtida skattebetalare än en som inte gör det. Om resurskrävande insatser sätts in i rätt tid kan alltså kanske framtida kostnader för social problematik, utebliven arbetsinkomst och kriminalvård undvikas.
Problemet är att det långsiktiga och kortsiktiga finns i olika budgetar. Det betyder att den som står för de ökade kostnaderna för det förebyggande arbetet (främst kommunerna), inte är samma instans som märker besparingen om 10, 20 och 30 år (främst staten, men även regionerna).
Devisen om att ta igen på gungorna vad man förlorat på karusellen stämmer således "bara" för helheten, men inte nödvändigtvis för varje enskild kommun som har en årsbudget att få ihop.
Därför prövar flera kommuner och regioner, bland annat i Sörmland, sedan cirka tio år tillbaka olika förebyggande åtgärder som går under namnet "sociala investeringar". Tanken är att arbetssättet ska bryta kortsiktigt budgettänkande, främja samarbete mellan huvudmän och få bort stuprörstänkandet.
Ytterst handlar det om att uppmana till ett perspektivskifte, där tidiga och förebyggande insatser inte primärt ses som en kostnad, utan som en investering i människor och ett mer välmående samhälle, samt om att vara en aktör som fångar upp innan det går snett, snarare än en som försöker lappa ihop skärvor efter en krasch.
Men, som det påpekas i rapporten: Om modellen ska kunna utvecklas måste staten engagera sig mer i arbetet med de sociala investeringarna, eftersom lönsamheten ofta tillfaller just staten i form av minskade kostnader på sikt.
Det behöver helt enkelt skapas incitament för alla delar av den offentliga sektorn att bidra till det som är bäst för helheten.