Politik har konsekvenser för människor. Annat vore konstigt. Den innehåller vägval som påverkar människors liv, både i stort och smått. Det är därför vi väljare nyss varit vid valurnorna och sagt vår sak.
Följderna ser olika ut för olika politikområden. Att avstå förändringar i skatter eller regelverk för att inte missgynna vissa väljargrupper kan innebära ökade risker i det finansiella systemet. Politiker som gärna lyssnar på snäva och kortsiktiga skolföretags- eller föräldraintressen kan spä på eller cementera segregation i skolan. Men konsekvenserna vill samma politiker inte alltid kännas vid – och om de ens nämner dem, brukar farorna tonas ned.
Många politiker och väljare vill inte heller se de skador hårdhänt flyktingpolitik orsakar. Men emellanåt hinner verkligheten ifatt. Det kunde vi se när många ukrainska flyktingar skulle fly undan Rysslands krig till andra europeiska länder. Krumbukterna var inte små.
Politiker, särskilt i Sverige, som länge utmålat flyktingar som ett problem som skulle hållas nere till närmast noll i antal, slog knut på sig när de nu behövde "acceptera" dessa flyktingar. Stödet till Ukraina har förvisso varit brett, men när det kommer till att ge människor skydd i Sverige, ja då ekar solidariteten tom. Helst verkar politikerna vilja att de ukrainska flyktingarna ska återvända så snart som möjligt. När detta "snart" ska vara är dock oklart.
Samma politik drabbar dem som flyr undan andra konflikter eller annat förtryck. I Aftonbladet kunde man nyligen läsa om en kvinna bosatt i Sverige, som flytt ifrån ett våldsamt förhållande i Iran. Hon riskerar nu utvisning. Till tidningen berättar kvinnan att hon anmälde sin make gång på gång, men myndigheterna gjorde inget. Hon såg då flykten som enda utvägen.
Överklagan till migrationsdomstolen är gjord, så utfallet får vi vänta på.
Myndigheternas bedömningsgrunder bör granskas. Men det är samtidigt inte hela bilden. Det är riksdagen som är ansvarig för lagstiftningen. Tycker de där att det är lämpligt att kvinnor ska utvisas till en regim som utmärks av sitt mångåriga kvinnoförtryck? Iran är detta förtryck av kvinnor särskilt hårt.
Efter att 22-åriga Mahsa Amini från provinsen Kurdistan gripits av Irans "särskilda polis" för att hon inte burit huvudduk enligt fundamentaliststatens föreskrifter. Senare dog hon i arresten. Protesterna som följd av detta har nu pågått ett par veckor, och regimens repressalier verkar inte avta. Misshandel, skott och fängslande är Iranledningens verktyg, och riktas mot dem som protesterar och kommer med kritik mot landets "andliga" diktator och dess förtryckarsystem.
Utrikespolitiskt behöver svenska och europeiska politiker ta ställning mot regimens våldsamheter. Men det räcker inte. Ord måste följas av handling. Vet demonstanter, demokratiaktivister och andra med sig att de har flyktvägar att välja på vågar de ta större risker, och därmed sätta verklig press på den iranska diktaturen.
Därför måste också riktningen på flyktingpolitiken förändras. Det går inte att säga "inte hit". Budskapet behöver vara att de som flyr undan förtryckare och krigsherrar har en fristad i Europa och Sverige.