När vårriksdagen avslutades inför förestående valrörelse hade alla större ekonomiska frågor överskuggats av en votering om en dyrbar taktisk bidragsmanöver. Omröstningen slutade som väntat.
Det var inget prydligt slut på en fyraårig mandatperiod, där i vart fall senare hälften borde kunnat användas bättre.
Men mycket av kommentarerna har präglats av ytlighet. Ett antal partiledningar är värda kritik för vägval de gjort – och för utförsbacken ned i polarisering och bortkastade samförståndsmöjligheter i mittfältet. I stort sett kan endast Centerpartiets ledning gå fri från denna kritik.
I stället har det varit medialt gnöl om att marginalen var en enda röst – och ett onödigt, felriktat hackande på den ur Vänsterpartiet utstötta och nu avgående ledamoten Amineh Kakabaveh, Hon bad aldrig om att få vara avgörande röst i betydelsefulla voteringar. Det var inte hon som satte igång försöken att spräcka pensionsuppgörelsens innehåll och arbetsformer. Det var inte hon som hade sönder det ambitiösa arbetsprogram Stefan Löfven hade åstadkommit ihop med Annie Lööf och Jan Björklund.
Dessutom har hennes betydelse troligen överdrivits väldigt mycket vad gäller det turkiska trasslandet med Sveriges och Finlands Natomedlemskap. Det är inte Sverige som på ett verkligt betydelsefullt sätt vägrat sälja kraftfulla vapen till Turkiet. Det är USA som vägrat sälja F 35-plan, något Turkiets president vållat själv med ett oansvarigt inköp av ryskt luftvärn.
Inte heller är Sverige en viktig allierad till de kurdiska styrkorna i norra Syrien. Även där är det USA – som blev nära allierat med de kurdiska förbanden då dessa på ett förtjänstfullt sätt bidrog till att kämpa ned förtryckarväldet i det så kallade IS-"kalifatet".
I den fråga onsdagens votering gällde var prislappen cirka 10 miljarder per år. Behovet att betala ut så mycket var från början till slut valtaktiskt. Att pengarna bara går till pensionärer i hushåll med ekonomiska svårigheter är ett felaktigt påstående. Att det särskilt går till personer som "jobbat hela livet" men ändå har mycket låg pension stämmer inte heller.
Att flertalet mottagare är kvinnor är däremot en riktig beskrivning. Det är också riktigt, men alltför försummat, att det stora behovet av ökade statsutgifter för de äldre kommer att vara stöd till kommunal utbyggnad av omsorg om de äldsta ofta sjukliga pensionärerna, oftast kvinnor, när dessa blir åtskilligt fler.
Centerpartiet försökte bättre än andra att försvara stabiliteten i pensionssystemet och ingångna uppgörelser. När Kristerssonblocket hängde med regeringen i den dåligt motiverade budgivningen, lyckades Centern i alla fall få regeringen att backa från det ursprungliga förslaget. Detta hade gjort större skada i pensionssystemets uppbyggnad. Pensionsmyndighetens försök att begränsa skadorna fick i stället bli till grund för riksdagsbeslutet.
Gjort är nu gjort. Men sansade personer i olika partier borde försöka återupprätta samarbetsformer och förtroende i den nyttiga pensionsarbetsgrupp som vårdat systemet sedan det skapades på 90-talet.