Ledare: De som protesterar i Iran behöver vårt stöd

Våld och förtryck är diktaturens främsta och första verktyg. Oavsett om det gäller pandemier eller högljudd opposition är det despotiers sätt att möta protester som besvärar deras styre. Vi ser det i Kina, Eritrea, Syrien, Turkiet, Ryssland och nu senast i Iran.

Mer än två månader har gått sedan den 22-åriga kurdiska kvinnan Mahsa Amini avled efter att hon gripits av den särskilda iranska "polisen" som är en del av Irans förtryckarmaskineri för att hålla befolkningen under sin fot. Bland annat så att kvinnorna ska hålla sig till regimens klädregler. 

Det var dessa regler Mahsa Amini påstods ha brutit mot när hon var på besök i Teheran från en annan del av landet. Hennes död förklarade myndigheterna med en dålig underbyggd tes om underliggande hälsoproblem. Regimpolisens brutalitet och hårdhänta hantering är mer känd, och mer trolig. Diskrimineringen mot kurder är ju dessutom inte ovanlig och kvinnoförtrycket är systematiskt. 

Hennes död har väckt stora protester, mot de religiösa klädreglerna, mot den rättslöshet som bland annat drabbar kvinnor och mot regimen. Och till skillnad från en del andra protester har diktaturen inte ännu tystat motståndet denna höst. Denna här gången har protester spritt sig över hela landet, och ägt rum i över 150 städer och i samtliga av Irans provinser. Detta är ett omfattande regimmotstånd.

Och diktaturen bemöter motstånd på samma vis som så ofta annars: med skott och fängslande. FN:s råd för mänskliga rättigheter beräknar att det sedan Mahsa Aminis död än så länge dödats omkring 300 människor. Omkring 14 000 har gripits. Många tillhör någon av Irans minoritetsgrupper kurder eller balucher (Dagens Nyheter 24/11).

I kurdiska områden i de nordvästra delarna av Iran är mycket av kommunikationerna nedstängda. Tunga iranska säkerhetsstyrkor, däribland Revolutionärsgardet, ska enligt vissa kurdiska människorättsgrupper ha skjutit vilt häromveckan i dessa områden, med dödlig utgång för flera personer (Washington Post 22/11). Att minoriteterna i landet är de som drabbas hårdast av förtryckarledningens brutalitet blir klart eller tydligt.

De som nu protesterar, iranska kvinnor och minoriteterna i landet behöver omvärldens stöd. Att FN:s råd för mänskliga rättigheter nu ska utreda regimvåldet mot protesterna är det minsta man kan förvänta sig. Att EU i oktober beslutade om ytterligare sanktioner riktade mot den "särskilda" polisorganisation som fängslade och troligen dödade Mahsa Amini är ett steg i rätt riktning. 

Men EU och andra i den demokratiska världen behöver trycka hårdare, markera mer. Det ökande trycket måste ge avtryck inte bara i utrikespolitiken, utan också i flyktingpolitiken. Förutsättningarna att lämna Iran är ofta svåra. Men vet de som nu protesterar med sig att det finns utvägar och skydd i andra länder för dem eller deras familjer vågar de mer och pressar regimen hårdare. Också så kan man stödja en kamp mot förtryck.