Utöver den globala klimatkrisen går Sverige självt igenom tre parallella kriser, inledde statsminister Ulf Kristersson (M) sitt jultal (21/12). En inre trygghets- och säkerhetskris med rekordmånga dödsskjutningar. En yttre säkerhetskris med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och en energikris där effektbristen kan komma att bli så påträngande att vi riskerar en situation där folk kopplas bort elnätet.
Statsministern framhöll även att Sverige nu dessutom håller på att gå in i sin värsta ekonomiska kris sedan 1990-talet. Det har med andra ord funnits enklare tider att ta över statsministerämbetet, men att det skulle vara enkelt att vara statsminister är knappast något som står inskrivet i uppdragsbeskrivningen.
Och de svåraste utmaningarna som den här regeringen står inför, både internt och externt, står den inför.
Med en stundande lågkonjunktur fortsätter den nya regeringen traditionen med borgerligt maktinnehav under ekonomiska kriser. Alla sammanhållna borgerliga regeringsinnehav under efterkrigstiden har behövt hantera finansiella kriser.
Regeringarna Fälldin (I och II) och Ullsten fick ansvaret att reda ut de värsta följdverkningarna av 1970-talets industrikris. Regeringen Bildt fick hantera 1990-talets finans- och fastighetskris. Regeringen Reinfeldt fick handskas med finanskraschen 2007 och den tätt påföljande eurokrisen 2009.
Nu ser Kristersson ut att gå samma öde till mötes efter ett drygt decennium av nästan oavbruten ekonomisk uppgång.
Det är väldokumenterat hur ekonomisk stagnation påverkar förtroendet negativt för en sittande regering. Ulf Kristerssons regering varken är eller kommer att bli något undantag.
En välhanterad kris kan dock ge utdelning i form av ökat väljastöd i ett kommande val, vilket både Fredrik Reinfeldt och Göran Persson fick erfara under sina maktinnehav.
Men nästa val är först om fyra år.
I den förtroendemätning för regeringens ministrar, som publicerades i tisdags (Aftonbladet/Demoskop 20/12) avspeglas i stället väljarnas missnöje med den nya regeringen, efter den första skakiga tiden.
Störst förtroende av alla ministrar har försvarsminister Pål Jonsson med 3,3 i snitt på en femgradig skala. Ulf Kristerssons motsvarande siffra är måhända bäst av partiledarna i regeringen, men inte mer än 2,6. Det är mittemellan omdömet “ganska dålig” (2) och “varken bra eller dålig (3). En liknande mätning bland partiledarna visar också att väljarnas förtroende för oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) är betydligt större än för Kristersson. 57 kontra 43 procent. (Aftonbladet 14/11).
Nu är det ekonomiska läget inte den främsta orsaken till det låga förtroendet. Regeringen har svikit flera vallöften och sprickorna i samarbetet är redan synliga. “På det nya året tar vi nya tag, var och en och tillsammans”, avslutar Kristersson sitt jultal.
Det lär behövas. De svåraste utmaningarna har regeringen framför sig.