När jag gick i högstadiet höll vi föredrag om varsitt århundrade. En klasskompis och jag fick 1400-talet, så vi berättade bland annat om Columbus Amerikaresa, Gutenbergs tryckpress och Engelbrekts uppror.
Så här i efterhand känns uppgiften, att sammanfatta ett sekel på cirka tio minuter, nästan övermäktig. Samtidigt hade vi tiden på vår sida. Det är enklare att skilja stort från smått, viktigt från oviktigt, och se vad som hänger ihop när det har gått runt 500 år, än när det är oklart hur de slutgiltiga avtrycken kommer att se ut.
Därför får framtiden utvisa hur våra ättlingar väljer att minnas det svenska 2010-talet. Däremot kommer statsvetarna sannolikt att sammanfatta decenniet med Sverigedemokraterna, som gått ifrån att i början av 2010 vara ett utomparlamentariskt parti till att 2019 vara nummer tre i riksdagen och det största enligt en del opinionsmätningar.
Medan Nobelkommittén inte låter sig påverkas av opinionssiffror – Jimmie Åkesson (SD) bjöds varken in till Nobelfesten 2010 eller 2019 – har en del riksdagspartier undan för undan, om man heter Moderaterna eller Kristdemokraterna, krattat manegen höger ut. Först utan att låtsats om förflyttningen mot ett SD-samarbete. Sedan, när de första officiella mötena var ett faktum, genom att framställa den nya hållningen som okontroversiell, trots att agerandet kort tidigare beskrivits som otänkbart.
Borrar man aningen djupare i den röd-grön-blå-bruna myllan är det mer intressant att se vad SD:s intåg i politiken har betytt för det politiska landskapet, än att väga och mäta partiets exakta storlek. Och då inte bara det mest uppenbara: att blockpolitiken med en grupp till höger och en till vänster slagits i spillror och ersatts av något som vi ännu inte vet var det kommer att landa.
Decenniet vi lämnar är även åren när tesen att de allra flesta samhällsproblem kan härledas till invandring fick fäste, vilket inte bara har förändrat migrationspolitiken och på vilket sätt många pratar om frågan. Premissen har framför allt lett till att stora delar av det politiska samtalet har polariserats och i allt högre utsträckning börjat kretsa kring andra saker än jobb, skatter och välfärd. Som mångkultur, svenska värderingar och nationell identitet. Alltså frågor som ligger på Sverigedemokraternas planhalva, är känslomässigt laddade och svåra att kompromissa kring.
Det är det som gör att politiker basunerar ut saker som förr var ickefrågor, som att förbjuda böneutrop, slöja i grundskolan och regnbågsflaggan på kommunala flaggstänger. Utspelen är en del av det som ibland kallas för kulturkriget, där även klimatfrågan har kilats in eftersom det finns ett samband mellan högernationalism och den organiserade klimatförnekelsen.
I den kontexten kan de flesta områden (utom klimatfrågan) svetsas ihop med ordet kris, som ett bevis på att samhällskontraktet har havererat. Det har lett till att 2010-talet utvecklats till pessimismens decennium, där samhällsandan inte längre är att framtid betyder framsteg och framgång. I stället har det offentliga samtalet lite för ofta utvecklats till en tävling där den som målar verkligheten i mörkast färger vinner och många försöker snarare klamra sig fast vid en illusion av dåtiden än peka ut färdriktningen.
Därutöver är 2010-talet decenniet när respekten för vissa oskrivna regler bröts i svensk politik. Socialdemokraterna valde att bryta ut en del av alliansregeringens budget 2013 tillsammans med SD, som i sin tur röstade på alliansens budget följande år, trots att praxis är att lägga ner sina röster när det egna förslaget fallit.
Nu får S smaka på sin egen medicin, bland annat i form av ett ökat antal misstroendeförklaringar mot statsråd, vilket spär på den accelererande polariseringen. Den får även draghjälp av sociala medier som gynnar konflikter och åsikter på ytterkanterna, vilket inte betyder att sociala medier i sig är någonting dåligt.
Tillsammans med SD:s intåg är det sannolikt Twitter och Facebook som gjort att många har märkt ett ökat intresse för politik under den senaste tioårsperioden och den kurvan får gärna hålla i sig. Däremot kan 2020-talet gott landa i en annan debatt än dagens, med andra frågor, som skruvar ner konfliktnivån.
Politiken för att hantera 2020-talets stundande lågkonjunktur tas med fördel varken fram på kanterna eller på Twitter.