Vänortssamarbeten är ett lite udda fenomen. Men de kan gott upprätthållas om kommunerna kan förklara deras nytta. Däremot bör den typen av relationer inte bedrivas med orter i gangsterstater.
Frågan har blivit aktuell i och med Rysslands totalkrig mot Ukraina. Eskilstuna och Strängnäs har vänorter i Ryssland, båda i Leningrads län (som fortfarande heter så trots att huvudorten bytt namn till S:t Petersburg).
Eskilstuna har meddelat, via kommunfullmäktiges ordförande Ann-Sofie Wågström (S), att man nu kommer att avveckla vänortssamarbetet med Gattjina. Motiveringen är Rysslands massiva angrepp på Ukraina. Åtminstone Lycksele, Norrtälje och Karlskoga har också beslutat att bryta med sina ryska vänorter av samma skäl. Enligt TT har Luleå, Piteå, Kalmar och Borgholm ”pausat” sina vänortssamarbeten.
Eskilstunas beslut är rätt. Strängnäs bör göra samma sak och avsluta vänortsrelationen med Priozersk, som fram till 1948 hette Kexholm (Keksgolm).
Dessa avslut kan ses som en del av de demokratiska ländernas sanktionspolitik vars syfte är att straffa och isolera Ryssland. Den praktiska betydelsen lär vara begränsad, eftersom de här vänortssamarbetena inte har så mycket till innehåll.
Men den politiska signalen finns där och handlar ytterst om anständighet. Affärsförbindelser med Ryssland kapas nu och dörrar till väst stängs för ryska deltagare inom snart sagt alla samhällssfärer. I det läget kan inte svenska kommuner upprätthålla dessa vänortsrelationer vars själva syfte är kontakter på politisk nivå.
Så här i efterhand kan man tycka att frågan dyker upp åtta år för sent. De här politiska kontakterna mellan Sverige och Ryssland borde ha kapats redan 2014, efter den ryska ockupationen av Krim och kriget i östra Ukraina.
När Eskilstuna nu bryter vänortssamarbetet med Gattjina kan man åter fråga sig om det med kinesiska Linyi bör fortsätta. Den relationen är kopplad till affärsverksamhet. Volvo CE, som är Eskilstunas största privata arbetsgivare, har en fabrik i Linyi och behövde kommunens uppbackning en gång i tiden.
Sådan relation med en diktatur var inte självklar när vänortsavtalet skrevs 2008 och är än mer anmärkningsvärd nu när förtrycket i Kina har hårdnat med folkmordet på uigurer och avdemokratiseringen av Hongkong. En särskild svensk angelägenhet är fängslandet av den svensk-kinesiska förläggaren Gui Minhai.
Linköping har här gått en mellanväg. Man har inte sagt upp vänortsavtalet med kinesiska Guangzhou men väl fryst de politiska kontakterna. Samarbetet har förvandlats till ett tomt skal.
Under alla omständigheter kan inte Eskilstuna fortsätta som tidigare. Den ökade politiska medvetenheten kring den här typen av relationer, och som manifesterats genom de kapade banden med den ryska vänorten, måste få följder även för kommunens relation med den kinesiska.