Stefan Löfven (S) är åter Sveriges statsminister. Det är logiskt. Men han borde ha släppts fram med större marginal än 176 riksdagsröster (ja eller nedlagda) mot 173. Fler ledamöter från L än Nina Lundström borde ha brutit mot Nyamko Sabunis linje. Det naturliga hade varit att göra som partiet gjort tidigare när möjligheterna att få på plats alternativa statsministrar var uttömda – lägga ner rösterna, inte rösta nej.
Förutom denna praxis fanns även ett annat, politiskt principiellt, argument för att släppa fram Löfven. Ett som lätt glöms bort i konflikterna mellan de olika delarna av regeringsunderlaget och surret från de andra partierna. Det handlar om att förhindra en kantring av svensk politik.
Uttrycket ”den breda mitten” har på senare tid både missbrukats och hånats. Det heter att det inte finns någon bred mitt eftersom de politiska blocken är lika tydliga nu som tidigare, om än förändrade. Det hävdas att de som gör anspråk på att tillhöra mitten, främst Centerpartiet, tillhör en ytterkant i den ena, den andra och tredje frågan.
Men allt det är bortblandning av korten. Vissa politiska konflikter måste helt enkelt sättas på ett högre plan. Vid sidan av oenigheter om skatter, statens storlek, ägande av skolor och allt sådant finns konflikter av existentiell art.
Under kalla kriget gick den skiljelinjen mellan det Moskva-allierade VPK och de övriga partierna. De svenska kommunisterna i riksdagen var lierade med dem som ockuperade våra grannländer, tvingade sitt förtryckande system på andra stater och hotade Sveriges frihet och oberoende.
Socialdemokraterna räknade in VPK i sitt regeringsunderlag samtidigt som S och riksdagens övriga partier utestängde kommunisterna från arbetet med de känsliga utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska frågorna. Även i övrig politik stod VPK, med några få undantag, utan inflytande.
I dag måste samma typ av skiljelinje dras mot en annan typ av antidemokratiska krafter, den högerradikala sammanslutning som växt fram ur nazismen, fortsatt står nära vit makt-miljön och är lierad med auktoritära regimer och rörelser i Europa.
Det är denna samling mot ytterligheter som utgör den breda mitten, trots att Sverigedemokraterna inte har någon extremistisk motpol i riksdagen, liksom VPK saknade en på sin tid. Det handlar om uppslutning kring principer och värden – demokrati, personlig frihet, rättigheter för minoriteter, öppenhet mot omvärlden.
Hård debatt om bostadshyror, skatter, arbetslagstiftning, strandskydd och annat måste föras. Men de får inte bryta upp sammanhållningen mot extremismen.
Det heter ibland att SD:s åsikter inte smittar om man bygger in partiet i sin politiska strategi. Men det är precis vad de gör, när man ser utvecklingen i M och KD. Ulf Kristersson (M) har gått från tydligt avståndstagande från SD:s tankegods till successiv anpassning till det.
Först skedde en sakpolitisk men även språklig förändring i invandringspolitiken – från ”stram migrationspolitik” till ”minskad invandring”. Därefter försvann den uttalade kritiken mot främlingsfientligheten från Kristerssons tal och partidokument. Och så nu senast, i P1 Morgon på onsdagen, valde moderatledaren att bekräfta Jimmie Åkesson (SD) i hans uttalande om invandring som en belastning för Sverige.
Kristersson sa invandring och inte invandrare, men begreppen är glidande. Främlingsfientligheten stryks medhårs, giftet sprids, en ny intolerant norm etableras i debatten.
Den breda mitten måste återupprättas.