Det är möjligt att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet får ihop en regeringslösning till slut. Men det är svårt och det parlamentariska pusslet förblir komplicerat även efter nästa riksdagsval.
Diskussionen om vem som agerat fel, skapat och fördjupat denna kris, har sin plats. Men den större frågan är delvis en annan. Orsaken till regeringskriserna och till det förbittrade politiska klimatet är att de gamla etablerade partierna och Opinionssverige har låtit den inkrökta nationalismen och den etniska intoleransen ta plats i finrummet.
De objektiva faktorerna finns där: Globalisering. Flyktingkatastrofer. Det digitala informationsflödets försvagning av gamla auktoriteter i opinionsbildningen som medier, folkrörelser, akademi. De nya plattformarnas filterbubblor och deras anpassning till reptilhjärnans sug efter förenklade, känslokittlande, konfliktskapande budskap.
Men allt detta är i sig inte tillräckligt för att försvaga den demokratiska anständigheten. Flera centrala aktörer i politik och annan opinionsbildning har helt enkelt inte lyckats hålla emot intoleransen. De har inte haft den ideologiska stadgan för att dra gränsen mot hatet.
I stället för att ta strid mot högernationalismen har de anpassat sig till den och byggt in den i sina maktkalkyler. Den extremistiska hydran har därför kunnat få in sina tentakler långt in i flera partier. Maria Ripenberg gav på Nerikes Allehandas (lib) ledarsida i helgen ett särskilt iögonfallande exempel på detta.
Den nybildade Svenska kulturstiftelsen avser samla in pengar och ge bidrag till kulturverksamhet som ska ”gynna det svenska språkets och den svenska kulturens ställning i Sverige”, som det heter på stiftelsens fåordiga hemsida. Personerna bakom projektet pratar desto mer om ämnet i andra sammanhang. Där heter det att svensk kultur är hotad av globalisering och invandring.
Stiftelsens ordförande Richard Sörman är än tydligare i en krönika på högersajten Det goda samhället. Där berättar han hur han en kväll körde till en badplats utanför Uppsala och såg där en stor mängd invandrare som spelade musik, vilket påminde honom om att det pågår ett ”folkutbyte” där ”vi svenskar håller på att göra oss till flyktingar i vårt eget land”.
Sörman skriver att han är trött på allt tal om integration eftersom han inte vill se någon sådan utan förespråkar något annat: ”Jag förstår att många svenskar lever i förnekelse. Jag förstår att vi ropar för döva öron om vi tar i för mycket. Men ändå: Handlar inte allt detta egentligen om en enda sak? Vi vill att dessa människor åker hem.”
Desto mer anmärkningsvärt är att vice ordförande i stiftelsen, Paula Ternström, är medlem i det parti som kallar sig Liberalerna. Hon har uppdrag som ersättare i Region Stockholms fullmäktige och i kulturnämnden.
Hur är det möjligt att Ternström är kvar i L? Kan hennes engagemang i Svenska kulturstiftelsen ha varit okänt för partiledningen? Ternström har ju, tillsammans med Sörman, pratat om sin stiftelse i SD:s nätkanal Riks åtminstone sedan början av året. Sörmans krönika om ”folkutbytet” publicerades för nästan en månad sedan.
Och hur kommer det sig att Ternström anser att hennes naturliga politiska hemvist finns i dagens ”Liberalerna”?