Redan innan valresultat fanns hade det lutat åt något slags ny koalition i Regionstyrelsen i Sörmland. Även då mandaten var fördelade fanns fler möjligheter än den det nu är på väg att bli.
Det kunde blivit en samverkan av socialdemokrater och moderater, efter mönstret från Katrineholm, Strängnäs och Eskilstuna. Detta blev mer tänkbart efter skiftet av gruppledare hos Moderaterna, till Christoffer Öqvist. Vidare har Moderaterna nu ett handlingsprogram för regionen där innehållet i vårdfrågorna har tonläge och sakinnehåll som kan underlätta breddad samverkan.
En S-M-koalition hade, som det gått till i riksvalrörelsen, krävt en del psykologi och förtroendeskapande samtal. Då hade sannolikt Vård för Pengarna ställts vid sidan. I stället har det partiet övergått till att bilda koalition med Moderaterna, och med både Centern och Kristdemokraterna.
Så Moderaterna kan efter lång tid i opposition nu som största koalitionsparti få ordförandeposten i Regionstyrelsen. Så hade det knappast blivit om S varit med. I stället för att ställas åt sidan har Vård för Pengarna hållit sig kvar.
Att personkemi haft betydelse kan man utgå från. Inte bara Moderaterna utan även Vård för Pengarna och andra har bytt gruppledningar. Christoffer Öqvist, som hanterat vårdfrågor som vice ordförande i Katrineholms vård- och omsorgsnämnd, har lättare kunnat få fler med sig.
Men det blir inte en fyrpartigrupp i majoritet i fullmäktige. Där blir det i stället ett knappt flertal om S och SD röstar lika. Det kan hända. Men betydelsen av det blir sannolikt inte alls så stor som i riksdagen, där S och SD tillsammas kan fälla alla förslag från en minoritetsregering.
Dagordningen i en region är väldigt mycket snävare än i riksdagen. Inte heller budgeten för de dominerande verksamheterna, sjukvården samt driften av primärvårdens regionägda del, innehåller särskilt många tillfällen för SD att leva ut sin drift att göra skillnad på folk efter deras ursprung. Läkaretiken ger dessutom en stadga åt verksamheten vad gäller att inte sortera och prioritera vårdtjänster efter patienters personliga och släktmässiga förhållanden.
Det handlar också i de flesta sjukvårdsfrågor om sådant där medicinska bedömningar och regionens arbetsgivarroll anger huvudriktningen, och där samförstånd över gamla blockgränsen ligger nära till hands. Vad ett "minoritetsstyre" främst kan råka ut för är sannolikt att av socialdemokrater yrkade kostnadsökningar ibland kan få majoritet genom SD-röster. De behöver i så fall inte ens stöd från Vänsterpartiet.
Att "hoppande majoriteter" förekommit i andra regioner har för det mesta inte fått några större följder. Steriliteten i SD:s sakpolitik är oftast stor utanför deras speciella kampanjfrågor. Utrymmet för överbud i bidragsutbetalningar är högst begränsat inom regionens ansvarsområde.
Det mesta tyder på att det ideologiska skiftet i regionledningen kommer att få förhållandevis begränsad praktisk betydelse, särskilt jämfört med rikspolitiken.
Vad det eventuellt kan betyda i fråga om personligt handlag i att leda verksamheten kan man inte veta förrän efteråt.