Kommunernas socialtjänst har fått mycket kritik de senaste åren. I vissa fall är kritiken befogad, i andra djupt felaktig.
Sedan 2021 har exempelvis en desinformationskampanj pågått i sociala medier, den så kallade LVU-kampanjen, med påståenden om att svensk socialtjänst kidnappar muslimska barn.
LVU-kampanjens budskap är helt gripna ur luften. Men de har lett till att barn som behöver insatser och familjer som behöver stöd och hjälp inte har fått det. Det är djupt beklagligt.
Men man måste också kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det finns enskilda fall där socialtjänsten agerar felaktigt och därför ska kritiseras. Det finns även goda skäl att kritiskt granska socialtjänstens organisation. För arbetsmiljön i många kommuner är helt oacceptabel.
Nyutbildade socialsekreterare får alltför ofta hantera de tyngsta och svåraste fallen. Stressnivån är hög och fallen alltför många på varje bord.
Socialtjänstens medarbetare utsätts ofta för hat, hot och rent våld. Enligt en undersökning som fackföreningen Vision utförde 2021 hade 45 procent blivit utsatta för någon form av hot, våld, personangrepp eller förtal någon gång under de senaste 12 månaderna.
Många socialsekreterare ger därför upp. Personalomsättningen är hög. Det finns därför mycket som kan och också bör göras för att förbättra arbetsmiljön.
En viktig åtgärd är att uppdatera den nuvarande socialtjänstlagen så att lagreglerna bättre motsvarar dagens behov av insatser. En helt ny lag håller också på att tas fram. I veckan meddelade regeringen att den avser att fatta beslut om en lagrådsremiss i närtid.
Men redan i veckan höll regeringen en presskonferens där en översikt av lagrådsremissen presenterades. I den nya lagen betonas vikten av förebyggande arbete. ”Under alldeles för lång tid har samhället gjort för lite och för sent, trots att vi är väl medvetna om att sociala problem går att förebygga”, konstaterade exempelvis företrädare för Tidöpartierna nyligen i en debattartikel.
Det är inte svårt att hålla med.
I den nya lagen betonas även att socialtjänsten ska bli mer lättillgänglig. Bland annat ska den gå att nå, åtminstone digitalt, utanför kontorstid. Fler insatser ska även kunna ges snabbare, genom att fler insatser undantas från dagens krav på individuell behovsprövning.
Det införs även ett krav att socialtjänstens insatser ska bygga på bästa tillgängliga kunskap och att verksamheten ska bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Det är ett krav som redan borde finnas.
Den nya lagen är efterlängtad av många. Men enbart en ny lag kommer inte att lösa socialtjänstens problem. Arbetsmiljön blir inte bättre i ett trollslag för att verktygen att ingripa blir bättre.
Tvärtom kan det bli ännu rörigare under en period när den nya lagen börjar gälla.
Regeringen har visserligen skjutit till åtta miljarder kronor fram till 2028 i en ”kompetens- och bemanningssatsning” i syfte att stödja kommunerna i omställningen till de nya arbetssätten.
Men ökade statsbidrag löser inte alla problem.
I synnerhet inte de som handlar om bristande ledarskap, otillräcklig grundbudget eller stora organisatoriska brister.
För att lösa dessa problem behövs i första hand insatser på lokal nivå. Kommunpolitiker som fattar vilka resurser som krävs, kloka, erfarna chefer som får ägna sig åt ledarskap och organisationer där de som är mest erfarna får ta hand om de mest komplicerade fallen.