Ytterst få, även bland dem som tycker om att upprepa påståendet, vet dock varifrån denna uppgift kommer. Trots ett antal påstötningar hos Socialdemokraterna har jag inte fått någon förklaring.
Men en sådan finns. Katharina Wesolowski, verksam vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet, tog 2009 fram dessa uppgifter på uppdrag av pensionärsorganisationen PRO.
Hon har gått igenom skattesystemen i 18 länder, gjort egna räkneexempel och kommit fram till att Sverige är det enda landet av de 18 där pensionärer beskattas hårdare än löntagare. En genomgång av studien visar dock att den slutsatsen haltar.
En central skattepost i sammanhanget är sociala avgifter. Dessa betalas av löntagare men inte av pensionärer, med några få undantag i vissa länder. Men i nästan alla länder som Sverige jämförts med bokförs de sociala avgifterna som inkomstskatt hos löntagaren, inte som en löneskatt hos arbetsgivaren.
Det är en bokföringsmässig skillnad, inte en artskillnad. De sociala avgifterna beräknas på lönesumman och utgör, liksom inkomstskatten, en kil mellan det som arbetsgivaren betalar och det som landar på bankkontot.
I sin sammanställning betraktar Wesolowski de sociala avgifterna som en skatt på lön i de länder som Sverige jämförts med. Vid granskningen av vad de svenska löntagarna betalar är avgifterna däremot utelämnade.
Det är orimligt. Antingen ska de sociala avgifterna räknas med i samtliga fall eller så ska de utelämnas ur beräkningarna helt och hållet. Äpplen ska jämföras med äpplen och päron med päron.
Ett sådant, mer konsekvent, beräkningssätt omkullkastar slutsatserna, eftersom de sociala avgifterna utgör huvuddelen av skillnaden i beskattning mellan pensionärer och löntagare. Om vi behåller Wesolowskis räkneexempel och tar bort de sociala avgifterna i samtliga fall, inte bara i Sveriges, har Frankrike, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Tyskland, Österrike – och vid något högre inkomstnivåer även Irland – lägre skatt för löntagare än för pensionärer. Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Irland hör också till de 17 OECD-länder som har någon form av jobbskatteavdrag, enligt Finanspolitiska rådets rapport 2010.
Men vi kan även göra det omvända, och i stället räkna in de sociala avgifterna även i Sveriges fall. Vi gjorde det i en huvudledare 26 juni.
I den uträkningen tog vi med de delar av de sociala avgifterna där det inte finns en rak koppling till en förmån och som därför är att betrakta som skatt – allmän löneavgift, arbetsmarknadsavgift och föräldraförsäkringsavgift som tillsammans blir 15,39 procent. Bland skattereduktioner som löntagare får men inte pensionärer satte vi, förutom jobbskatteavdraget, även avdrag för allmän pensionsavgift.
Slutsats: Vid en inkomst på 14 000 kronor i månaden betalar en löntagare 61 kronor mer i skatt per månad än en pensionär. Före jobbskatteavdragets tillkomst var den skillnaden, till löntagarnas nackdel, betydligt större.
Då har vi ändå inte tagit med sjukförsäkringsavgiften på 4,35 procent, som även den har karaktären av ren skatt och som betalas av löntagaren men inte av pensionären.
PRO ogillar detta sätt att räkna, vilket organisationen markerade i en replik på ledarsidan.
Men det gäller alltså bara de svenska lönerna. När det kommer till utländska löntagare tar PRO med de sociala avgifterna i uträkningen, för att bevisa tesen om det svenska jobbskatteavdraget som något unikt i sin orättvisa mot pensionärerna.
Alltför många har gått på den bluffen.