Flygbolaget SAS har så undergrävd ekonomi att slutet är nära. Ett år till med rörelseförluster i nivå med den senaste tidens skulle betyda mer än fem miljarder kronor back. För tre veckor sedan fanns mindre än fyra miljarder kvar av eget kapital.
Bolaget kontrolleras av danska och svenska staten, med tillsammans 44 procent ägandet. De båda regeringarna delar hela ansvaret, och har nu ett obehagligt beslut framför sig.
För inte länge sedan gav de SAS ett mycket stort kapitaltillskott, och förmånsbehandling vad gäller pandemikostnader. Ändå är nu läget att om inte bolaget uppfattades som statsgaranterat skulle det inom kort behöva sluta flyga.
Flera gånger har mönstret upprepats. Hög kostnadsnivå, förluster, krav på mer skattepengar från de statliga huvudägarna. Norge har lyckats dra sig ur. Redan 1992 gav den svenska riksdagen dåvarande regering fullmakt att sälja alla SAS-aktier. Regeringen Reinfeldt tillträdde 2006 med ambitionen att sälja, men bolaget var i för uselt skick för att få en bra köpare. Eländet har fortsatt och fortsatt.
Tidigare har det brukat sägas att SAS, som levde på betalningsviljan hos affärsresenärernas arbetsgivare, var en viktig tillgång för nordisk och särskilt svensk exportindustri. Det finns allt mindre kvar av det argumentet. Exportbolagen använder mer telekonferenser och det är andra bolag som flyger till många viktiga marknader.
SAS-ledningen räknar nu med att affärsresor kommer att minska i betydelse och vill mer satsa på semesterresenärer inom Europa. Där är konkurrensen hård. SAS som andra möter också miljökostnader och tilltagande miljöhänsyn hos stora delar av allmänheten. Att privatpersoners flygresor på fritiden skall i praktiken subventioneras genom återkommande kapitaltillskott till ett kroniskt olönsamt flygbolag är både miljömässigt och budgetmässigt ohållbart.
En ovilja att se vilka förluster flygverksamhet kan orsaka är inte ovanlig i politiken. Ett lokalt exempel är illusionerna om en kommersiell passagerartrafik med flyg på Kjulafältet. Att vägra rädda SAS en gång till, och i stället sälja eller avveckla bolaget, kommer att möta en del motstånd.
I Sverige är näringsministern, som fått det obehagliga ärendet över sig, förre LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson (S), med bakgrund i verkstadsindustrin och IF Metall. Från fackliga organisationer inom SAS får han och andra höra krav på att den statliga ägaren ska ställa upp med kapital och dessutom ”försvara den svenska modellen”. Med det senare menas från just dess fack att kostnadssänkning genom flyttning av verksamhet till andra EU-länder ska hindras.
Inom flyget i allmänhet och SAS i synnerhet har dock industriförbundsprincipen, en av grundtankarna i den svenska arbetsmarknadsmodellen, aldrig respekterats. I en bransch inom näringslivet har arbetsgivarsidan som motparter vanligen en arbetar- och en eller kanske ett par tjänstemannaorganisationer. Motsatsen, den rikliga floran av olika fack för olika yrkesgrupperingar, har bidragit till SAS långvariga oförmåga att hålla uppe konkurrenskraften.
De som förkastat ”den svenska modellen” kan nu inte ha denna modell som argument för att offra ännu mer skattepengar.