Det svenska välfärdssamhället bygger på principen att alla vuxna som kan ska jobba. Det är så vi finansierar välfärden det är så vi som individer bygger trygghet i form av att vi exempelvis får tillgång till socialförsäkringar, a-kassa och pension.
Men det finns också flera fördelar för den enskilda individen att jobba. Man hamnar i ett sammanhang, det sociala umgänget tenderar att öka och de som jobbar tenderar också att ha bättre hälsa än de som går på bidrag. För den enskilde individen kan också en egen inkomst innebära frihet. Det blir lättare att göra egna val, att bryta upp från en relation som inte längre fungerar.
Vi står inför en begynnande lågkonjunktur, vilket kommer att innebära att arbetslösheten ökar. Det finns dock en paradox. Allt fler företag konstaterar samtidigt att de inte hittar lämplig personal när de ska rekrytera.
Att se till att fler personer får den kompetens som företagen efterfrågar kommer att bli en svår nöt att knäcka för regeringen de kommande åren.
Problemet är visserligen långt ifrån nytt. Och tidigare regeringar har gått bet på att lösa det. Men i takt med att lågkonjunkturen fördjupas kommer det bli allt viktigare att förbättra matchningen mellan arbetssökande och arbetsgivare.
När arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) kallade till presskonferens under torsdagen för att informera om "arbetslösheten och regeringens prioriteringar" var därför förväntningar höga.
Tyvärr kom de på skam.
Det handlar inte så mycket om det han säger. Att en skärpt arbetslinje och en tätare koppling mellan jobb och integration står i fokus för regeringens politik under mandatperioden är bra.
Det är heller inte märkligt att Pehrson pekar ut gruppen kvinnor födda utanför Europa som särskilt prioriterad. Det är i denna grupp som långtidsarbetslösheten är högst. I november 2022 var 13,1 procent av de utomeuropeiskt födda kvinnorna långtidsarbetslösa. Motsvarande siffra för inrikes födda kvinnor var 1,3 procent.
Problemet är att Pehrson inte har så mycket nytt att komma med i det korta perspektivet. Han pekar på åtgärder som redan är planerade eller införda och på de etableringsjobb som arbetsmarknadens parter kommit överens om att införa.
Han framhåller även yrkesvux där språk- och yrkesutbildningar ska gå hand i hand och att landets arbetsförmedlingar ska få ro.
Pehrson även framhåller att regeringen vill jobba nära kommunerna. Det är visserligen en nyckel till framgång, men många kommuner går mot betydligt ekonomiskt bistrare tider. Kombineras inte regeringens ambitioner med statsbidrag kommer många kommuner inte att ha råd att steppa upp sitt arbete för att minska arbetslösheten och förbättra integrationen. Kommunala kärnverksamheter som skola och omsorg kommer helt enkelt att få före när prioriteringarna dras upp i budgeten.
Pehrson poängterar dock att det kommer mer reformer längre fram under mandatperioden.
Det får man hoppas.
Att inte fler av de utomeuropeiskt födda kvinnorna arbetar i dag måste dock ses som ett misslyckande för hela samhället. Pehrson är inte den förste ministern som pekat på vikten att öka sysselsättningen. Hittills har dock resultaten varit skrala.
Det kan bero på att Pehrson, likt tidigare ministrar, fokuserar just på de arbetsmarknadpolitiska åtgärderna i stället för en annan och lika viktigt fråga: jämställdheten.
Många kvinnor födda utanför Europa lever i en miljö som mest kan liknas vid den som svenska kvinnor levde i under slutet av 1960 och början av 70-talet. En tid då hemmafruarna fortfarande var vanliga. Då post till kvinnor adresserades till deras män. Då vi fortfarande hade sambeskattning.
Att den svenska feminismen växte sig stark under dessa år och att ett grundläggande krav var fungerande barnomsorg så att fler kvinnor skulle kunna jobba är inte så konstigt.
Motsvarande rörelse bland de utomeuropeiskt födda kvinnorna finns emellertid inte i dag – även om många av dem vill jobba.
Arbetet för att få ut dem i arbetslivet borde därför även handla om att stärka deras rätt till självbestämmande.
Att informera om att alla vuxna förväntas arbeta och konsekvenserna för den egna ekonomin om det inte gör det. Men informationen behöver inte bara riktas och nå fram till kvinnorna. I lika hög grad måste det riktas till alla de män som hjälper till att upprätthålla ett förlegat hemmafruideal, som hindrar kvinnorna från att söka utbildningar och få jobb.