Vi kan börja med de få goda nyheterna i Expos årliga kartläggning över den rasideologiska miljön i Sverige: antalet högerextrema aktiviteter minskade med 31 procent jämfört med året innan. De 1 232 genomförda aktiviteterna är det lägsta antal som Expo uppmätt sedan 2008.
Nordiska motståndsrörelsen (NMR) har tappat i styrka. Aktiviteter de brukar ägna sig åt – demonstrationer och flygbladsutdelningar – lockar färre unga nazister.
Men ungefär där tar det stopp, och de dåliga nyheterna tar vid.
Så kallade "aktivklubbar" vars medlemmar ägnar sig åt fysisk träning och kampsport blir allt vanligare. Grupperna är mindre och anonyma. Konceptet är inte svenskt, utan importerat från USA varifrån det spridits till många länder. Träning och självdisciplin, populärt bland många unga män, kombineras med den högerextrema ideologin i en gemenskap. Resultatet är farligt.
Antalet kampförberedande aktiviteter 2023 ökade förra året. Risken är att dessa förberedelser blir till faktiska våldsdåd. "Det finns ingen anledning att hålla på och träna på sådant här eller uppmuntra varandra till att begå våldsdåd om det aldrig någonsin görs" konstaterar Expos vd Daniel Poohl (SvD 14/3).
Nazismen finns även på nätet. Via appar som Tiktok, och onlinespel, görs försök att rekrytera unga och sprida den högerextrema världsbilden.
Dessutom verkar vissa unga ägna sig åt självradikalisering i grupp, utan direkt påverkan utifrån. Expo:s avslöjande nyligen hur ett antal unga sitter en grupp på den ryska meddelandeappen Telegram och planerar våldsdåd. Medlemmarna är i nedre tonåren, och uttrycker en vilja att attackera homosexuella, transpersoner, judar och muslimer.
Gruppmedlemmarnas ringa ålder, i kombination med det extremt grova hatet de förmedlar, visar på vikten av att arbetet mot radikalisering börjar i tid. Att vuxna i omgivningen är uppmärksammar vilket sällskap barnen håller sig med. Att inte ens små kommentarer tillåts passera, eller avskrivs som skämt eller pojkstreck.
Christer Mattsson, föreståndare vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, liknar den moderna högerextremismen med 1990-talets skinheads (SVT 13/3). Det rör sig mindre om organisationer, och mer om en slags subkultur. Den är svårare att överblicka och hålla koll på. Samtidigt är de som chattar med andra ändå lättare att identifiera än ensamagerande.
När det gäller högerextremism i Sverige verkar det alltså inte finnas särskilt många goda nyheter. Den rasideologiska miljön har inte försvunnit eller blivit mindre farlig – den har bara bytt skepnad. Det måste vi förstå för att kunna motverka den.