Amerikanskt polisagerande mot journalister de senaste dagarna har väckt upprördhet världen över. Reportrar från CNN greps i direktsändning i Minneapolis där de bevakade upploppen. Andra redaktioners medarbetare har träffats av projektiler från polisen, gummikulor och liknande, bland dem Expressens utsända Nina Svanberg.
Att lätt identifierbara journalister drabbas av denna typ av polisrepression i en demokrati är mycket ovanligt.
Orsakerna är flera, men det går inte att bortse från den hätska och uppviglande retorik som landets högsta politiska ledning har bedrivit under flera år. Lögnare och folkfiender är två epitet som president Donald Trump har använt mot etablerade medier som han har ogillat.
Presidenten driver på för ökad polarisering och konflikt eftersom det är hans politiska livsluft. Så tar han strålkastarljus, mobiliserar sina anhängare och tränger bort den sakdebatt där han inte kan hävda sig.
Det hör till sakens natur att presidentens agerande möter uppskattning i delar av befolkningen. Historiskt grundade, djupt problematiska etniska relationer, rasism och ett våld som ligger nära ytan är en del av bilden.
Men ett stort ansvar ligger hos polisen. Och det handlar inte bara om det polisövervåld som gång efter gång drabbar särskilt personer ur minoritetsgrupper, som nu ledde till George Floyds död i Minneapolis och utlöste protesterna och upploppen.
Många amerikanska poliskårer är uppenbart oförmögna att handskas med folkmassor. De är för dåligt utbildade och för tungt utrustade. De har låg tröskel för våldsanvändning och använder verktyg – tårgas, gummikulor, vattenkanoner – som gärna träffar utan att skilja mellan upploppsmakare och andra. Och som leder till att explosiva situationer lätt eskalerar utom kontroll.
Vi har sett det också i Europa, exempelvis i Frankrike där protester gärna förvandlas till veckolånga kravaller, mycket på grund av polisens agerande.
Som jämförelse har svensk polis aldrig använt tårgas mot folksamlingar, och har inte heller vare sig gummikulor eller vattenkanoner i sin arsenal. Polistaktiken här har på senare år utvecklats i en annan riktning, där polisen söker reducera konflikter med folksamlingar och vid våldsanvändning försöker enbart sikta in sig på dem man vill komma åt. Det handlar i mycket om interaktion med demonstranter, stora grupper av fotbollssupportrar och liknande, i stället för hantering av dem på avstånd.
Men det är inte givet att det kommer att förbli så. Moderaterna har i en riksdagsmotion förordat användning av militär för ordningsupprätthållande uppgifter i utsatta stadsdelar. Polismyndigheten har köpt in granatpistoler som kan avfyra tårgasgranater och utbildar nu tårgasskyttar.
Denna begynnande militarisering av det politiska tänkandet kring polisarbete är inte bra tecken, liksom att polisen skaffar sig fler verktyg av det här slaget. Sverige bör inte sänka tröskeln för användning av våld som riskerar att drabba utan urskiljning. Ordningsmakter i demokratier ska inte ägna sig åt detta.