Medan sju riksdagspartier ständigt funderar på hur de ska locka nya väljare har Sverigedemokraterna växtverk. I en del opinionsundersökningar konkurrerar SD med Socialdemokraterna om att vara störst och Jimmie Åkesson (SD) pratar om att bli justitieminister. Samtidigt letar övriga efter den bruna stoppknappen.
Vad sägs om att sluta leka följa Jimmie?
När andra partier, inte minst M och KD, höjer rösten för mindre invandring, kör sina mantran om hårdare tag och hamrar in budskapet att Sverige står på randen till ett sammanbrott, är de flesta väljare rätt säkra på att det i slutänden är SD som står för de hårdaste tagen, den lägsta invandringen och den mörkaste Sverigebilden.
Däremot är det inte lika många som vet att SD inte har lösningen på brottsligheten, integrationen eller kommunernas ekonomi. Tvärtom innehåller SD:s senaste budget mindre pengar till kommunerna, eftersom deras höjning av de generella statsbidragen äts upp av neddragningar på andra poster, som etableringsersättningen till nyanlända och stöd till nystartsjobb. Därmed skjuts kostnader över på kommunerna medan möjligheterna till lyckad integration minskar, vilket knappast ger mer pengar till skolan och äldreomsorgen.
Varför övriga partier inte gör stor sak av SD:s kommunsmäll är oklart. Samma sak gäller lag och ordning, där debatten på sina håll har spårat ur med förslag som strider mot internationella överenskommelser, som Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Nästa område som SD vill dominera är kulturpolitiken, vilket inte borde förvåna någon. Nationalistiska partier har ofta använt sig av kultur och media för att ena majoriteten, utestänga minoriteter och föra ut egna budskap.
Lagom till landsdagarna levererade Sverigedemokraterna därför saftig kritik mot public service (DN Debatt, 21/11) och sedan tidigare finns exempel på ökad kulturstyrning på kommunal nivå. SD i Sölvesborg har beslutat att den konst som kommunen köper in ska vara tidlös och klassisk, och ifrågasätter att biblioteken ska ha böcker på alla elevers modersmål. I Täby försökte partiet nyligen stoppa ett "normkritiskt" författarbesök och har även skrivit att kommunpolitiker bör få förhandsinformation från biblioteken om punkter som de tror kan uppfattas som kontroversiella.
Inget av det här är någonting nytt. Skillnaden är att ju mer inflytande SD får över politik och samtalsklimat, desto tydligare blir partiets inriktning.
Som DN-journalisten Niklas Orrenius har påpekat vid flera tillfällen, är det många som inte fullt ut förstår vad Sverigedemokraterna står för, eftersom det ofta framställs som att SD:s politik bara handlar om minskad invandring, trots att huvudfrågan är nationalism. Det betyder att Jimmie Åkesson och hans vänner förespråkar ett helt annat samhälle än i dag, och att invandringsmotståndet snarare grundar sig i att SD vill ha en homogen befolkning än i eventuella ekonomiska avväganden.
Den målbilden ändras inte av att partiet under landsdagarna i Örebro ytterligare försöker snygga till kostymen, genom att säga ja till dubbla medborgarskap, acceptera svensk abortlagstiftning och stryka begreppet ”nedärvd essens” i principprogrammet.
Det är för att uppnå det nationalistiska drömsamhället som Sverigedemokraterna är beredda att säga ja till Ulf Kristersson (M) som statsminister. Inte för att de plötsligt förvandlats till ett "borgerligt" parti.