Den statliga utredaren Göran Lundahl suckade visserligen inte på SNS-seminariet om brottsbekämpning och myndigheters informationsutbyte den 12 september. Men nästan.
Utanför lokalen forsade regnet ned. Men det var Lundahls slutsatser som stod för den riktiga kallduschen, under dagen.
Under det senaste året har han på regeringens uppdrag sett över hur regelverket för sekretess mellan myndigheter kan ändras. Det är inga roliga resultat som levereras. Det verkar nämligen som att representanterna för storebror staten ofta varken ser dig eller någon annan och allra minst de som begår brotten.
Det är sekretessen som är boven. Huvudregeln är att myndigheter av integritetsskäl inte får dela information mellan varandra. När en handläggare på Försäkringskassan får in en ansökan som ser suspekt ut får polisstationen på andra sidan gatan inte ta del av den. Samma gäller för kollegan på våningen ovanför. Uppgifter får inte spridas inom myndigheten – om de olika avdelningarna är tillräckligt självständiga.
De stelbenta bestämmelserna slås fast av den offentlighets- och sekretesslag, vars paragrafer blivit något av en rättslig djungel. För det finns många undantag från huvudregeln – närmare bestämt 98 stycken. Julafton för juristerna som får sina jobb säkrade – betydligt jobbigare för de tjänstemän som ska ta sig fram genom de rättsliga snåren.
Parallellt med denna lag säkerställer samtidigt offentlighetsprincipen att stöldligor kan ta reda på våra inkomstuppgifter genom en enkel sökning på Eniro. Vips, så var målet för nästa villainbrott satt.
Så kan vi inte ha det. I Danmark gäller andra regler. Där får myndigheter samarbeta. Om Miljöinspektionen hittar en oxfilé med oklart ursprung, när krogen inspekteras, får de informera polisen, som utreder köttstölderna i den närliggande matvarubutiken. Men sånt sysslar vi inte med i Svea rike. Eller?
Det verkar bero på var vi befinner oss i vårt avlånga land. På vissa håll tycker kommuner och förvaltning att dagens undantag räcker gott och väl för informationsbyte. Eskilstuna är en kommun där man redan börjat dela uppgifter.
Andra håller hårt i sina hemligheter. Ibland verkar det helt enkelt vara myndighetskulturen som spökar. Man vågar inte kontakta någon annan av rädsla för att göra fel.
Regeringen gav utredaren Göran Lundahl i uppgift att ta fram ett enda stort undantag, som skulle täcka samtliga ovanstående fall. Lundahls förslag är att ha en generell undantagsbestämmelse där de flesta verksamheterna – däribland socialtjänsten -- omfattas medan andra såsom sjukvården får fortsätta som innan. Av förståeliga skäl. Det är viktigare att polisen får ta del av tonåringens tidigare orosanmälningar än eventuell sjukdomshistorik.
Myndigheterna måste även fortsättningsvis, enligt Lundahls förslag, pröva varje enskilt fall. Det kräver både kunskap och ledarskap, något som vare sig är gratis eller garanterat. Det är heller inte egenskaper som kan säkras med en ny undantagsregel.
Det är först i februari nästa år som utredningen ska bli klar. Förhoppningsvis kan delar av Myndighetssverige pusta ut när utredningen presenterar sitt slutgiltiga förslag. Det finna goda skäl att myndigheter inte ska kunna skvallra fritt med varandra om känsliga personuppgifter. Men det finns lika goda skäl att lätta upp undantagsreglerna.