Samhället förändras. Våra politiker och tjänstemän har till uppgift att anpassa de system vi har för att motsvara de nya behoven. Men förr eller senare kommer man till en punkt när man inte längre kan laga och lappa. Man måste ersätta den politik man fört. Systemen måste reformeras.
Förändrar man samhällets spelregler i grunden är det inte bara skattepengar som står på spel. De påverkar även i hög grad människors möjligheter att leva sitt liv och företags förutsättningar att bedriva sin verksamhet.
Att viss politik, exempelvis hur pensionssystemet ska vara uppbyggt, inte radikalt förändras från en mandatperiod till en annan är därför bra.
Svenska politiker har ofta lyckats komma fram till långsiktiga och blocköverskridande överenskommelser och spelregler. De har också varit bra på att upprätthålla dessa. Men frågan är om det fortfarande är så.
I en ny rapport från Entreprenörskapsforum ”Vad hände med Sveriges reformförmåga?” skriver nationalekonomen Andreas Bergh och statsvetaren Gissur Ó Erlingsson om hur den höga reformtakten under 1980- och 1990-talen verkar höra till historien.
Forskarna ger flera förklaringar till detta. En viktig anledning är att de parlamentariska utredningarna – där representanter för flera olika partier sitter med och förhandlar fram kompromisser under arbetets gång – minskat i antal.
Kompromisserna förhandlas i stället numera ofta fram när utredningen redan är klar – inte sällan inför öppen ridå.
Besluten uppmärksammas, granskas och kritiseras därför hårdare än förr. Forskarna pekar exempelvis på de enkla och kortsiktiga poäng som enskilda politiker kan plocka genom att rasa på sociala medier. Sammantaget gör detta att det politiska priset att kompromissa blir – eller upplevs vara – högre än förr. Det minskar sannolikheten att uppgörelser nås.
Bergh och Erlingsson pekar även på att det är svårare att skapa långsiktiga blocköverskridande överenskommelser sedan SD valdes in i riksdagen och blockpolitiken blev grumligare.
En annan faktor som kan spela in, enligt forskarna, är att riksdagsledamöternas medelålder sjunkit från över 50 år efter valen 1988 och 1991 till en snittålder på 45—46 år. Politiker i alla åldrar behövs, men det finns ofta en fördel med ett längre kollektivt minne när man ska förhandla fram nya reformer.
Inget av ovanstående skäl spelar dock egentligen någon roll ifall inte viljan till kompromisser finns. Statsminister Ulf Kristersson har sedan regeringsskiftet flera gånger betonat vikten och behovet av breda och långsiktiga överenskommelser.
Men han erbjuder inte på samma villkor som förr. Vill oppositionen vara med måste de ställa sig bakom den politik som Tidöpartierna redan kommit överens om.
Det är ett oroväckande avsteg från traditionen att sätta sig ned och komma överens. Där alla som deltar i uppgörelsen får ge och ta.
Bergh och Erlingsson konstaterar att 2010-talet i reformhänseende i allt väsentligt blev ett förlorat decennium. Under samma tid minskade den ekonomiska friheten i Sverige. Bland annat uppger företagen att de har upplevt en ökad regelbörda.
I Tidöavtalet finns inte många förslag som skulle leda till behövliga marknadsliberala reformer av ekonomin. De som finns har satts upp på väntelistan – utan något besked om när de ska genomföras.
Det har länge lagats och lappats på flera olika system. Men snart har vi nått en punkt när det inte längre lönar sig. När de behöver reformeras i grunden. Inte minst skulle det behövas en ny överenskommelse om den svenska skattepolitiken.
Men chansen är liten så länge regeringen anser att de som inte är med dem är emot dem. Den sortens fördummande plakatpolitik är det sista landet behöver just nu.