Sverige har en stark tradition av både yttrande- och tryckfrihet, vilket märks ovanligt tydligt i dag, på pressfrihetens dag, när 250-årsjubileet av Tryckfrihetsförordningen inleds. Där fastslås bland annat att ingen myndighet får förhandsgranska innehållet i en skrift eller lägga sig i om någon vill ge ut en tidning. De begränsningar som finns handlar enbart om att journalister – eller andra – inte får göra sig skyldiga till exempelvis förtal, spioneri och hets mot folkgrupp. Inte om huruvida en publicering är vare sig lämplig eller nödvändig.
Men – och här gäller det att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt – att någonting får publiceras, betyder inte nödvändigtvis att det bör göras, och det betyder definitivt inte att någon är skyldig att publicera något. Att en person inte får in sin debattartikel i en tidning är exempelvis inte ett tecken på censur eller på att tidningen motarbetar tryckfriheten. Den enskildes rätt att uttrycka sig har aldrig inneburit att någon annan behöver sprida budskapet. Det är här många börjar skrika om censur, trots att det bara handlar om att redaktörer gör publicistiska urval, bland annat eftersom det inte finns utrymme i tidningen för allt.
På den andra sidan i det mediala skyttegravskriget står de som anser att lagstiftaren bör dra gränsen betydligt tightare, så att påståendet"det får man väl inte säga i det här landet" blir sant. För ja, i vår demokrati får konstnären Lars Vilks rita profeten Muhammed som rondellhund och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin kan framställa Jesus som homosexuell.
På samma sätt får vi driva med statschefen och hans familj, vilket kungen nyligen uttryckte viss irritation över när han intervjuades inför sin 70-årsdag. Men som Karin Lennmor, chefredaktör på Svensk Damtidning, uttryckte saken ligger kungaskämt i tiden: "Vi är inte Nordkorea".
För yttrande- och tryckfrihet behövs inte för att försvara uttryck och publiceringar som ingen har någonting emot. Inte för att det finns ett egenvärde med att såra någon, utan för att en tryckfrihetslagstiftning som innebär att det enda som tillåts är mysiga "hemma hos"-reportage och harmlösa kändisnotiser skulle leda till ett tyst och korrupt samhälle.
Det är därför det är allvarligt när svenska politiker säger sig vilja inskränka tryck- och yttrandefriheten. Som när Sverigedemokraterna lyfter fram Ungern som ett föregångsland, och när den före detta MP-politikern Yasri Khan vägrar att ge ett rakt svar på frågan om det är rätt av Saudiarabien att avrätta ateistiska bloggare. Likaså när det avgångna statsrådet Mehmet Kaplan (MP), efter publiceringen av Muhammedkarikatyrerna 2005, menade att man i det fallet inte kunde "komma dragande med yttrandefrihet".
För det är just det man kan, vilket är en av de viktigaste skillnaderna mellan Sverige och länder som Saudiarabien och Nordkorea. Det är när en publicering gör riktigt ont, det märks vad tryckfrihet egentligen är.