President Sauli Niinistö höll ett nyårstal i Helsingfors som gav eko på flera håll utanför Finland. Det han talade om gäller också Sverige, väl så mycket som Finland.
Han var välbehövligt tydlig i att förkasta hela tankegången i det utspel från Moskva som gjordes i december. Putinregimen påstod sig vilja ha ett avtal med väst om vilka länder som ska få vara med i Nato – och om vad Nato inte skulle få göra för att ge trygghet åt en del av sina medlemmar.
De krav som framfördes, följda av hotfullt tal om militära aktioner, ser visserligen i mycket ut som en maktpolitisk rökridå. Vad styret i Moskva främst är ute efter är att ostört få försvaga, dela upp eller militärt trakassera Ukraina, så att landet inte stabiliseras ännu mer och blir starkare som demokratiskt alternativ till Putinvälde och Putinmetoder.
Den delen av det ryska spelet med hotelser och propaganda berörde inte Sauli Niinistö i klartext i nyårstalet – inte heller i ett längre utrikespolitiskt tal i Berlin i november. De ryska anspråken på en ”intressesfär”, att få styra en rad grannländers säkerhetspolitik, förkastade han fullständigt: ”De ukaser som Ryssland framförde … står i strid med den europeiska säkerhetsordningen.”
I stället för att som Vladimir Putin ”hota med vapenmakt eller annat våld” bör man erbjuda och eftersträva dialog – men då ”måste man vara noga med vad man talar om, och med vem”, sade presidenten. Europa kan inte bara sitta som åhörare, om stormakter förhandlar om sådant som gäller Europa.
Här bör tilläggas – och understrykas – att man måste vara noga med att inte förhandla så att Putin skaffar sig ett västligt överseende med angrepp och undermineringsarbete mot Ukraina. Han kan tänkas vilja byta detta mot att släppa de orealistiska men taktiskt framförda bredare kraven, på intressesfär eller löften om att inte släppa in fler länder i Nato.
Sauli Niinistös båda tal belyser hur starkt oroad den finländska utrikesledningen är över det säkerhetspolitiska läget. Man kan utgå från att detta inte är någon egen, personlig linje från den moderat konservative presidenten. Han och regeringen, där statsministern är socialdemokrat och utrikesministern kommer från det gröna partiet, menar att säkerhetspolitiken behöver förstärkas.
Det betyder att det är brådskande att samverkan inom EU i säkerhetspolitiska frågor får mer kraft. Det militära samarbetet med Nato-länder har liksom i Sverige förstärkts. Inträde som Natomedlem är möjligt och måste kunna diskuteras utan att det uppstår så uppslitande tvister att de i stället förvärrar säkerhetsläget.
Presidentens båda tal är inte det enda tecknet på att säkerhetspolitiken i Finland är på väg att utvecklas. Några framträdande företrädare för det gröna partiet har nyligen ändrat sin hållning i Natofrågan till att se mer positivt på medlemskap.
Beslut av detta slag behöver tas i ganska brett politiskt samförstånd. Finland har där en fördel i att inte ha någon blockpolitik av det svenska slaget.
Om europeisk samverkan ska kunna betyda mer för vår och andras säkerhet gäller det att ett flertal av medlemsregeringarna förstår att agera samlat. De måste kunna hindra att besluten förlamas av trumpianskt präglade regeringar. I ett par länder undergräver sådana EU inifrån. De är därmed, likt Trump själv, en tillgång för Putinstyret i Kreml.
