Socialdemokrater kan göra hur många och hur långa ”vänstersvängar” i den ekonomiska politiken de vill på sina kongresser. Det som räknas efter valdagen är huruvida partiet är i regering eller i opposition. Vägen till regeringsmakten och till framgångsrik regeringspolitik går i sin tur inte via en vänsterkulvert. Den socialdemokrat som vill regera måste kunna bilda breda politiska koalitioner där man har med ett eller flera partier till höger om S.
Detta har gällt i olika grad länge men särskilt i dagens parlamentariska läge som kommer att råda under många år till.
S-ledningen vet detta mycket väl. För trots olika partiinterna krav och arbetsgruppskrivningar ser Magdalena Andersson till att inte bli fastlåst i positioner från vilka hon får problem i förhandlingar med framför allt Centern.
Socialdemokrater som har varit med ett tag vet värdet av att uppfattas som några som det går att komma överens med – och lita på överenskommelsen. Därutöver måste det som lovas till väljarna vara genomförbart.
Insikten om att man i dagens läge måste samarbeta betydligt bredare än förr, och därmed ge och ta på ett sätt som man inte har behövt tidigare, har däremot inte sjunkit in överallt i partiet. Det är det som legat bakom den intensiva beskjutningen av Januariavtalet från mer doktrinära delar av socialdemokratin.
Magdalena Anderssons svar ser ut att vara att i retoriken dra upp gamla trygga skiljelinjer – ökade offentliga utgifter, mer stat och mindre marknad – som även dessa partimedlemmar känner igen sig i, men samtidigt undvika att inta radikala sakpolitiska ståndpunkter.
Socialdemokrater kan säga nej till vinstutdelning i bolagsägda skolor men falla tillbaka på betydligt mer återhållsamma men ändamålsenliga förslag i Björn Åstrands likvärdighetsutredning. De kan kräva högre skatt från rika men koka ner det till lösningar som också kan välkomnas av liberaler, som mer enhetliga kapitalskatter med färre undantag.
Socialdemokratiska statsråd kan tala om att ”höja pensionerna”, det vill säga föra över skattemedel till pensionssystemet och höja redan goda pensioner för många äldre på de yngres bekostnad. Men S kommer inte att ägna sig åt soloåkning i detta och spräcka pensionsarbetsgruppen som SSU och vissa andra vill.
Och det blev i helgen inget av med vänsterkravet att i praktiken plocka isär det finanspolitiska ramverket genom att låna till offentliga investeringar – som inte är investeringar i företagsekonomisk mening – vid sidan av dagens budgetregler. S-kongressen skrev ihop sig till en ”kompromiss” som egentligen inte betyder något alls.
En gråsosse som håller isär klasskampsretorik och praktisk politik kan göra mycket gott.