Givetvis anser facket att det är ett problem, vilket det i vissa fall är. Men långt ifrån alltid.
När antalet utbildningsplatser på universitet och högskolor blir fler devalveras automatiskt värdet av en högre utbildning. Det är inte konstigare än att tiden när en studentexamen klassades som en fjäder i mössan var förbi i samma stund som gymnasieutbildning blev norm.
Riktigt så långt har det inte gått för den eftergymnasiala utbildningen, där variationen mellan olika yrkesgrupper är stor. Läkare, jurister och programmerare fångas snabbt upp av en hungrig arbetsmarknad, medan många som utbildar sig inom kommunikation, humaniora och beteendevetenskap aldrig sätter sin fot på en arbetsplats där deras kunskaper kommer till sin rätt. Då är det inte konstigt att den generella utbildningspremien sänks.
En annan bidragande orsak är att bredden drar ner snittet. Givetvis tjänar den genomsnittliga civilekonomen mindre i dag när så gott som varje högskola har ett civilekonomprogram än när utbildningen bara fanns på ett fåtal ställen.
Ytterligare en faktor som spelar in är att det blir allt vanligare att unga väljer utbildning efter intresse och inte efter att ha upprättat en ekonomisk kalkyl. Exempelvis visar Konstnärsnämndens nya rapport om kulturarbetarnas villkor att utbildningspremien för konstnärer, som är en högutbildad grupp, är låg. Men det hindrar inte många 20-åringar från att söka till Konstfack.
Därför bör Saco inte rikta in sig på hur stor den genomsnittliga utbildningspremien är, utan på hur fördelningen ser ut. Att de som examineras från breda program, som utbildar ekonomer och ingenjörer, kommer att ha stor lönespridning när de har tillbringat några år i näringslivet är inget problem, utan en spegling av att studenterna har olika ambitionsnivå, intressen och kompetens.
Däremot är det resursslöseri att vi i dag massutbildar ungdomar rakt ut i arbetslöshet. I rapporten "Bättre matchning på vägen ut i arbetslivet", från Teknikföretagen och Saco studentråd, uppger så många som var tredje att de efter avslutade studier inte jobbar med det de är utbildade för. Förutom att det leder till stor besvikelse för enskilda är det knappast väl använda skattepengar.
Därför är ett första steg för att utbildning ska löna sig bättre att minska antalet utbildningsplatser på en del håll och på så sätt skapa en bättre balans mellan utbud och efterfrågan. Framför allt inom områden där det finns ett betydande överskott, och självklart är det de sämre utbildningarna som ska strykas först. Enligt Universitetskanslersämbetets utvärderingar, som gjordes för några år sedan, har cirka var fjärde utvärderad utbildning bristande kvalitet och det är inte särskilt konstigt att arbetsgivarna inte är intresserade av att betala extra för anställda som har högskolepoäng med skralt innehåll.
Dessutom kan Saco med fördel bredda sin definition av hur en utbildning kan löna sig. Om valet står mellan att arbeta med det man trivs med, kanske till och med brinner för, och någonting annat, tycker allt fler att möjligheten att ha roligt på jobbet är den bästa lönen för mödan.
Även om det svider i Sacos lönestatistik.