Det kan vara så att partierna överväger och säger saker till varandra som vi inte vet, något som luckrar upp de oväntat låsta positionerna. I annat fall går Sverige till extra val.
Det finns för närvarande inget regeringsalternativ som klarar en statsministeromröstning och får igenom sin budget. Stefan Löfven (S) klarar med stor sannolikhet det första med hjälp av rösterna från S, MP, C och V. Men Vänsterpartiet ingår inte i budgetsamarbetet och efter ”Liberalernas” avhopp är inte regeringskoalitionen längre det största blocket. Vid en slutvotering om budgeten lägger V ner rösterna och högerblockets förslag går igenom med rösterna från M, KD och SD – även utan L.
Ulf Kristerssons (M) problem är att han inte kan tillträda. På pappret är han bara en röst ifrån, men det är mycket svårt att tro att hela L-riksdagsgruppen kommer att hålla ihop i en statsministeromröstning.
Mycket tyder också på att det parlamentariska läget kommer att vara lika låst efter ett extra val och av samma skäl. Det regeringsalternativ som klarar statsministeromröstningen får inte igenom sin budget och omvänt.
Man kan tycka att hotet om extra val borde väcka Nyamko Sabunis (L) och hennes partilednings överlevnadsinstinkter. L ligger runt två procent i opinionsmätningarna och kommer inte klara den valrörelsen. Partiet är splittrat på gränsen till klyvning i regeringsfrågan som kommer att överskugga allt annat i ett extra val. Framför allt kan Sabuni inte räkna med det oppositionella länsförbundet i Stockholm. Även med Stockholms draghjälp är partiets chanser usla. Utan huvudstaden är de garanterat borta.
Sabuni och kamraterna borde, om inte av något annat skäl så av detta, backa och återvända till Januariavtalet. Det betyder att släppa fram Stefan Löfven som statsminister, förhandla och rösta igenom mandatperiodens sista budget och först därefter lämna samarbetet. Som det var sagt när partiet fattade sitt linjebeslut i mars.
Men så fungerar inte den här partiledningen. Ett extra val driver då denna pseudoliberala samling ut ur riksdagen, tvingar bort Sabuni och låter en annan ledare försöka bygga upp något bättre ur spillrorna av partiet.
Ett nationalkonservativt regeringsblock med ett främlingsfientligt parti i en nyckelroll kommer att orsaka svår splittring och skada Sverige för lång tid framöver. För att förhindra det finns i huvudsak två vägar.
Den ena är att V ansluter till blocket med S, MP och C, vilket kräver att Centern och Vänsterpartiet hittar sätt att rösta igenom samma budget. Vänsterpartiets besked på söndagen, att man släpper sina krav på stora skattehöjningar, är ett steg i rätt riktning. Ett samarbete av det här slaget kräver dock mycket mer av kompromissande från båda sidorna, samt en omvärdering av självbilder och nidbilder av den andre.
Men svårt är inte omöjligt. C och V styr tillsammans i ett 20-tal kommuner, vilket illustrerar en acceptans av varandra på ett sätt som inte gäller SD. Samarbeten mellan besläktade partier till C och V har funnits och finns i Norge och Finland.
Den andra vägen är att S, MP och C tillsammans blir största block. Det bygger på att S lockar väljare från V samt att S och C tar blockbytarröster. De som har röstat på M, KD och L men ogillar samarbetet med SD bör ta det steget.