Även om frågan låter cynisk och är omöjlig att besvara är den mer aktuell än någonsin.
För på ett sätt kan man givetvis säga att ett liv är oändligt mycket värt och att man därför borde kunna lägga hur mycket pengar som helst. Men som Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik, uttrycker saken i radioprogrammet "Kaliber" kan andra då bli utan, varpå liv riskeras i en annan ände av systemet (26/9). "Så i någon bemärkelse kommer vi alltid att ställas inför problemet att vi faktiskt måste sätta ett pris på ett liv, hur obehagligt det än kan kännas".
Det "värsta" är att problemet sannolikt kommer att öka. För ju fler framsteg som görs, desto större blir gapet mellan vad man kan göra medicinskt och vad resurserna räcker till. I alla fall om man inte tillför markant mycket mer pengar, men även då kommer dilemmat att finnas kvar. Sjukvårdsbehoven är till sin natur oändliga, medan resurserna aldrig kommer att vara det.
Eller vad sägs om följande siffror? 2010 såldes särläkemedel, alltså särskilda läkemedel som behandlar väldigt sällsynta och allvarliga sjukdomar, för 70 miljarder dollar globalt. Förra året var siffran 102 miljarder och 2020 förväntas försäljningen vara uppe i 178. I Sverige kostade dessa läkemedel 1,2 miljarder kronor i fjol och i Sörmland har kostnaderna ökat från 16 till 36 miljoner under de senaste fem åren (P4 Sörmland, 26/9).
Det är positiva förändringar som ligger bakom kostnadsökningen. Antalet preparat har ökat så att fler människor kan behandlas och få sina liv förlängda. I de flesta fall kan man dock inte bota sjukdomen. Bara bromsa förloppet.
Vad det betyder för enskilda familjer går givetvis inte att överskatta. "Jag tycker inte att man kan sätta ett pris på ett barns liv. De är värda hur mycket som helst. Ovärderliga," säger en mamma vars söner har en muskelsjukdom. Hon berättar hur den ena av dem, tack vare sjukvården, kan cykla och springa, nästan som vem som helst. Allt till en kostnad av cirka tre miljoner kronor per år och det är inte särskilt konstigt att beloppet är så högt.
Att utveckla läkemedel är dyrt och tar väldigt lång tid. Om bara ett fåtal personer sedan använder medicinen, eftersom den behandlar en sällsynt sjukdom, är det färre individer som kostnaden ska fördelas på, än om det är ett massläkemedel. Då blir det dyrare per dos. På sikt blir dock varje preparat billigare – inte minst eftersom det blir lagligt att göra kopior – men då har det å andra sidan sannolikt kommit en ny, bättre medicin som kostar ännu mer än den första.
Det här är frågor som få människor känner sig bekväma med att diskutera, men den medicinska utvecklingen gör att vi i allt högre utsträckning kommer att ställas inför den här sortens etiska dilemman. Om det inte tas ett samlat grepp kommer besluten att tas ändå, för allt som är medicinskt möjligt kommer aldrig att rymmas inom landstingens budgetar.
Därför är det viktigt att komma ihåg att diskussionen inte handlar om vad ett människoliv är värt, då varje människa är ovärderlig och oersättlig. Resurserna är däremot begränsade.