Debattklimatet på riksplanet var hetsigt under valrörelsen. Den sorts högljuddhet som försvårar samarbeten och långsiktiga överenskommelser. Rikspolitikens tonläge kan också sätta sina spår lokalt. Gamla allianser kan brytas upp eller varje fall slitas på.

I Sörmland verkar denna sorts av uppritning av motsättningar, ofta då i block, inte haft särskilt stort inflytande. I flera kommuner har det i ett par mandatperioder funnits samarbeten mellan S och M.

Den sortens politiska förändring har vi sett i Strängnäs, Eskilstuna, Katrineholm. Det som nu blivit helt nytt på andra håll är redan vardagsmat i vår del av Sverige.

Visserligen finns det skäl att kritisera en del av det innehåll som dessa kommunstyren presterat genom åren. Den fleråriga kommunstyrelseordföranden Jimmy Jansson (S) i Eskilstuna, och hans tidigare kollega Göran Dahlström i Katrineholm, har båda haft ett högt tonläge mot flyktinginvandring. I Katrineholm är detta grepp inte längre lika uttalat sedan Johan Söderberg (S) tagit över kommunstyrelsens ordförandeklubba. I Strängnäs kan man undra vad M och S verkligen vill åstadkomma politiskt.

Samtidigt verkar S och M lokalt, särskilt i Eskilstuna, trivas riktigt bra i varandras sällskap. Lokala åsiktsskillnader partierna emellan skulle förvisso behöva förtydligas. Men inte heller för denna otydlighet verkar väljarna ha straffat partierna nämnvärt eller alls i kommunvalet.

Det var därför inte otänkbart att S och M också i Flen skulle kunna komma överens om att styra tillsammans. Tillsammans med Centerpartiet eller något annat parti hade de dessutom haft egen majoritet i kommunfullmäktige. Nu blev det inte så. M tackade vänligt nej, kvar fanns en förfrågan till C. Och det som tidigare var oklara planer blev i veckan tydligare: Flen ska styras av S och C.

För S kan det vara strategiskt smart. Genom att bryta ut C från alliansen bestående av M, KD, L och C försvåras enad och bred opposition. Samtidigt innebär det att C kan sitta med och styra vart politiken bör gå. 

Men S och C har inte majoritet på egen hand. 12 plus 7 är inte hälften av 39 mandat. Partierna, som nu ska styra i minoritet, kommer därför behöva sträcka ut en hand till andra partier för att få igenom sin budget och andra viktiga politiska förslag. Tillsammans behöver de göra vad de kan för att vända befolkningsutvecklingen från minus till plus. Skolorna är då a och o. Men också att det finns bostäder för människors olika livsskeenden och en fungerande näringslivspolitik. De stundande ökande kommunala utgifterna, till följd av den skadade världsekonomin, behöver samtidigt hanteras. Utmaningarna för Flens politiker, och andra, är inte få.

Ledarsidan kommer också i framtiden ha skäl att granska detta Flenstyre i detaljerna. Men det nya styrets uttryckliga besked att inte söka samarbete med Sverigedemokraterna är klokt.