Ändå drivs de mot en konfrontation av trycket utifrån. Förståelsen för industrin och dess avtalsparter är på många andra håll låg, eller negativ. Så är det i de mot utandskonkurrens mer skyddade sektorerna. Liksom i rätt mycket av den mer allmänna samhällsdebatten och nyhetsförmedlingen.
I en del fackförbund ses industriparternas prekära läge som en chans att ta till vara. Man ser ett tillfälle att bli kvitt "märket", att industrin har rollen att ange en ungefärlig nivå för de allmänna löneökningarna på den övriga arbetsmarknaden.
Skillnaderna mellan buden i industrin ser inte stora ut i procent. Men IF Metall och deras närstående på den fackliga sidan i industrin kan se hur andra gör sig beredda att försöka överträffa varje nivå man landar på för industrin. Antingen genom att öppet knäcka "märket" eller genom att överutnyttja den ordning med formellt sett sifferlösa avtal som blivit vanliga, särskilt i en del tjänstemannasektorer.
Målet för andra fack är i realiteten att exportindustrins arbetare och tjänstemän ska få sänkta relativlöner. I spetsen för detta går de starkt manligt dominerade byggförbunden – Byggnads varslade om strejk i går – vilket säger en del om styrkan i argumentet att det skulle handla om lönerelationerna mellan män och kvinnor.
På arbetsgivarsidan sitter man samtidigt i ett läge där utsikterna för exportindustrin på ett par års sikt är avsevärt mer osäkra och oroande än den pågående mycket positiva BNP- och reallöneutvecklingen i Sverige. Exportindustrin tappade marknadsandelar på ett oroande sätt 2011-14.
På andra sätt skördar dock Sverige nu frukter, av en på många sätt lyckad ekonomisk politik under krisåren 2008-10, samt av industriavtalets långsiktiga verkan. Det är stigande sysselsättning, sjunkande arbetslöshet och på en del håll arbetskraftsbrist och överhettning.
Att Industriavtalet sätter ett märke som den övriga arbetsmarknaden i huvudsak anpassar sig efter har varit en succé för samhällsekonomin, företagen och löntagarna.
Hotet om internationellt bakslag i handel och svensk export, mycket på grund av Kinas inbromsning, utsätter dock lönebildningen för en rejäl påfrestning när ekonomin i stort dessutom växer påtagligt just när avtalen ska förnyas.
Med den gamla inflationsfilosofin skulle man ha tagit lätt på att allmänna lönenivån steg en hel del, och att kronans kurs sedan sjönk för att återställa konkurrenskraften. Men i detta läge med extremt låga räntor, där rader av riksbanker försöker trycka ned värdet på sina valutor är det inte alls säkert att höga löneökningar kan uppvägas av sjunkande växelkurs. Industrin kan i stället komma i kläm, förlora exportmarknader och tappa anställda och fabriker.
De skyddade sektorerna i ekonomin, som byggenskap och offentlig sektor, är kortsiktigt inte direkt berörda om näringslivets konkurrenskraft urholkas. På många håll är det svagt med viljan att inse industrins betydelse och konkurrenskraft.
Men alla sektorer är beroende av Sveriges ställning som industriland. Det finns starka skäl för både besinning och långsiktigt ansvarsfull hållning hos arbetsgivar- och löntagarföreträdare i den "skyddade" sektorn.