Det lär dröja innan någon är kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm utan att i den lokala historien stå i Göran Perssons skugga. Men Göran Dahlströms år vid makten har gått mot de 15. I ett avseende, personlig dominans i kommunens politik, har han nått jämsides med eller rentav överträffat sin berömde föregångare.
Avgången var väntad 2018. Men i efterträdarfrågan blev det ingen klarhet. Göran Dahlström fortsatte. Att nu sluta vid 70 kräver inte någon särskild motivering. Att till dess ha en så tung post kräver tåga och uthållighet som inte är alla förunnade.
Vem som tar över i kommunstyrelsen, och förmodligen också ska leda kommunens största partigrupp i valet 2022, kanske har avgjorts bakom kulisserna. Det återstår att se.
I stadsbilden i Katrineholm är den stora terminalen vid järnvägen det tydligaste och bestående tecknet på sådant som uträttades under de 15 åren.
Mer utmärkande för Göran Dahlströms roll som kommunalråd är inte bara draget av maktfullkomlighet. Det är också den politiska allians han föredragit, och stilen han valt i att profilera sig själv och kommunen. Där har Moderaterna passat honom som koalitionspartner.
Att de i Katrineholm varit förhållandevis svaga och följsamma mot honom har underlättat. De har även varit väl förenliga med hans mångåriga strävan att göra intryck med att tala negativt om utlänningar, regeringsmakt och stockholmare.
Inflyttade med rötter i andra länder har ändå varit bra för honom att ha – då han inte behövt tala om dem, utan bara räkna med dem i vackra prognoser om befolkningstillväxt och bostadsbyggande.
Verbalt os av antydd högerpopulism i S-version har varit mer än påfallande, från häpnadsväckande utspel mot besökare i husvagn som tillfälligt stannat på en parkering vid riksvägen till försök att göra ett fåtal tiggare till stor sociala fråga. I fråga om kommunens utveckling har detta resulterat i just inget.
Även i det slags partier där sådan agitation drivs mycket längre är brist på konkretion och oförmåga till positiva resultat utmärkande. Politiserandet med negativa anspelningar på grupptillhörighet bidrar till ett surt, ogint samhällsklimat. Det bygger inget. Det löser inga besvärliga frågor.
Kortsiktigt har dock Göran Dahlström nått klart bättre kommunala valresultat än vad hans parti fått i riksdagsvalet i Katrineholm. Med SD är det tvärtom. Hans väg, liksom den liknande som Jimmy Jansson slagit in på i Eskilstuna, kan bli en frestelse i socialdemokratisk rikspolitik: Att blanda populism i olika färger, med moderater som närmaste logiska parlamentariska samspelare.
Det skulle göra slut på socialdemokraterna som reformkraft och förkväva insikten att de resurser som kan skapa och bevara välfärden i längden bara kan åstadkommas i en liberal ekonomi omgiven av ett liberalt samhällsklimat. Skadan på riksplanet skulle bli långt värre än i en mellanstor stad i Mellansverige.
Mer sannolikt är att modellen Katrineholm får stanna i Katrineholm. Både Göran Dahlströms parti och andra partier i kommunen har dock skäl att tänka efter: Borde inte skiftet i ledningen också få bli ett skifte av stil och av samarbetsformer?