I teorin är det få som ifrågasätter att övning ger färdighet. I praktiken håller inte alla med. I alla fall inte när det gäller skolan.
Annars skulle inte läxornas vara eller icke vara återkommande poppa upp i debatten. Nu senast i Svenska Dagbladet, där läraren Henrik Birkebo, som är för läxor, jämförde grund- och gymnasieskolan med en körskola (12/10).
Eftersom antalet körlektioner är begränsade, har de flesta först en lektion i exempelvis fickparkering för att sedan repetera momentet privat tills det sitter. En del lyckas nästan med detsamma, medan andra behöver tillbringa åtskilliga kvällar och helger i bilen om de ska bli godkända på uppkörningen. Här är det inte vägen som är mödan värd: Antingen kan man köra bil eller så är det hem och öva som gäller.
Så är det även i skolan. Medan en del elever tar till sig vad läraren säger efter en genomgång eller lär sig på första försöket, behöver andra nöta in glosor, räkna liknande tal i flera timmar och repetera floder och huvudstäder om och om igen för att klara proven.
Det betyder att det på sin höjd kan låta fint att säga att alla elever ska lära sig vad de behöver under lektionstid. Men mantrat svarar inte på frågan hur man ska hantera att olika personer lär sig olika saker olika snabbt.
Hur ska en normalsnabb elev kunna tillgodogöra sig samma kunskaper som en supersnabb, förutsatt att den senare inte förväntas ägna en hel del lektioner åt att rulla tummarna? Hur ska ungdomar som inte kommer från studievana familjer veta vad de ska läsa och träna på, om inte skolan förser dem med lämpliga hemuppgifter? Och hur ska ambitiösa elever som trots att de inte är blixtsnabba siktar på prestigefyllda gymnasieprogram och universitetsutbildningar, kunna konkurrera om platserna om de inte får lägga ner mer tid än de snabbaste?
I praktiken skulle en läxfri skola alltså bli en ojämlik skola, där de som lär sig snabbt får en gräddfil in på valfri utbildning. Övriga ges inte ens chansen att försöka.